Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Guantánamo i Axmar...

Annons

Inom den västeuropeiska idétraditionen löper en tanketråd som brukar kallas ”misstankens hermeneutik”, med tongivande namn som Freud, Marx, Nietzsche och Foucault.

Misstankens hermeneutik säger att allt inte står rätt till, även om den polerade ytan tycks signalera detta. Man behöver därför komma djupare, ta sig bakom officiella och ideologiska kulisser, vända på stenar. Kanske berättar det nedtystade, förträngda och undangömda mest om ett samhälle? Kanske kastar det som det mörkas mest med det skarpaste ljuset över ett samhälles historia?

Guantánamo har fördömts, från allra första början. Detta stötande faktum, att utan föregående domstolsprövning internera människor, hålla dem fängslade på obestämd tid, plåga och förnedra dem, utan att ge dem minsta chans att försvara och rentvå sig. Sedan må man åberopa ”terrorism” eller vad som helst för att legitimera kränkningarna. Men likafullt gravt stötande för vår hävdvunna rättsuppfattning. Alla har enligt denna rätt till en rannsakning. Alla är oskyldiga fram till att motsatsen bevisats.

Att då tvingas inse att vi inpå våra egna knutar haft en lägerarkipelag, vårt eget Guantánamo, dock utan att tortyr – om man undantar själslig sådan – förekom, känns en smula omskakande. Med idylliskt klingande namn som Rengsjö, Hälsingmo, Långmora, Ingels, Axmar, Smedsbo... I Hälsingland, Gästrikland och Dalarna låg de allra flesta av de sammanlagt 14 lägren i Sverige, där utlänningar, uppskattningsvis totalt 3 000, internerades under andra världskriget. Ja, ända fram till 1948 behölls dessa ”slutna förläggningar” som de officiellt och förskönande benämndes.

Utan föregående domstolsprövning togs man – vanligtvis på besynnerliga, lösliga grunder – till dessa läger för att isoleras. Godtycke och tjänstemannanycker styrde urvalet av vem som skulle bli fånge.

Det rörde sig om människor på flykt undan nazismen, vissa hade redan ”prövat” på koncentrationslägerstillvaro, och de förstod ingenting när de omhändertogs. Desertörer. (Ända fram till november 1942 återsändes tyska sådana till en säker död.) Även Hitlervänliga flyktingar, ehuru rädda om sitt skinn och liv. Hemlösa och utslängda. Politiskt oliktänkande. Pacifister och andra. Knappast utgörande något hot mot Sveriges säkerhet...

Socialminister Gustav Möller bar ett stort ansvar, lägren sorterade under socialstyrelsen, därmed under hans departement. Liksom hans statssekreterare, den för lägren högste tjänstemannaansvarige, Tage Erlander, som i sina memoarer gjorde allt för att nedtona den smutsiga roll han spelat.

Särskilt pinsamt blev det efter kriget när en av de en gång internerade förvandlades till en uppburen politiker i Västtyskland: Herbert Wehner, som jobbade nära Palmes kompis Willy Brandt. En annan namnkunnig bland de internerade var fredskämpen och publicisten Ulrich Hertz.

De internerade utgjorde en blandning av nationaliteter: tyskar, danskar, norrmän, även ryssar. Antinazister och kommunister blandades med nazister, skärmytslingar kunde lätt uppstå.

Sveriges eftergivenhet gentemot Tyskland präglade vilka som fick den stramaste behandlingen i läger som sannerligen inte var några semesterhem. När Tysklands krigslycka på allvar vände, framförallt efter den nesliga kapitulationen i Stalingrad, påverkade det atmosfären i lägren. Och kanske stämdes också många pronazistiska lägerväktare till eftertanke och till att ligga lågt med repressionen mot politiska fiender, det stundade ju en morgondag utan Hitler...

I Rengsjö rådde det allra strängaste reglementet, med upprepade visitationer – läs: trakasserier – av de bakom taggtråd inspärrade. Behandlingen bröt ner de internerade, depressioner och självmordsförsök förekom.

Hösten 1944 fick man nog och ett uppror utbröt, en protestmarsch in mot Bollnäs startades. Man ville väcka allmänheten, avslöja vad som pågick på folkhemmets bakgård.

Men det var inte lätt att få de politiskt styrda medierna att rapportera, de skrev som på diktat från staten och samlingsregeringen. Endast små vänstertidningar lät sig inte hejdas, talade öppet om ”koncentrationsläger” på svensk botten, men var belagda med transportförbud.

Berglund och Sennerteg hävdar att lägren medvetet placerades på avlägsna platser, gömdes undan, lite som Gulag. De påstår att alla spår i landskapet är bortröjda, där baracker stod växer gräs och sly. Över skammen vilar glömska och det som aldrig riktigt har uppdagats.

Förrän nu. Efter kriget tillsattes visserligen den så kallade Sandlerkommissionen, men dess utsagor var, milt uttryckt, dämpade. Och förre ministern Sandler kunde ju heller inte fråntas från jäv...

Jag kan knappt bärga mig innan jag får kasta mig i bilen och bege mig ut på en exkursion med hjälp av den karta och de anvisningar som finns i boken. När jag häromdagen stötte samman med Hans Lindblad visade det sig att inte ens han är förtrogen med detta mörka kapitel i Sveriges historia. Historikern Berglund och journalisten Sennerteg – vars bok delvis finansierats av de Göranssonska stiftelserna – har kommit åt tidigare sekretessbelagt material och därmed kunnat vända på stenar.

För detta förtjänar de en eloge. Men den kvarstannande känslan är närmast den av djupt obehag. Som om fosterlandet – det demokratiska och humana Sverige – fått sig en fläck som inte går att tvätta bort. Ännu en.