Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Guldgruva att ösa ur för fansen

Annons

Nu vet jag hur det låter när ett skämt går över mitt huvud. Det svischar till – och det är ljudet av fansens diskreta näsfniss, fansen som sitter lite varstans i salongen under pressvisningen på Star Trek.

”Vilket sjujäkla stort skepp”, kanske någon säger i filmen, och då kommer näsfnisset direkt från någon som har full koll på att avsnitt 2, säsong 3 av Star Trek: The Next Generation hette just ”Det sjujäkla stora skeppet”.

Den nya Star Trek-filmen är helt enkelt två filmer. Det är en Star Trek Begins, en guldgruva av referenser för fansen, och det är en science fiction-rulle av riktigt fin klass för oss andra.

Här möter vi kapten Kirk, den legendariske kapten Kirk på rymdskeppet USS Kelvin, just när han möter ett... ja, ett sjujäkla stort skepp, så sjujäkla stort att det får USS Kelvin att se ut som en guppande pingisboll på rymdens Stilla Hav. Sedan dör kapten Kirk – och det visar sig att han i själva verket är den legendariske kapten Kirks pappa.

Sedan dyker de upp en efter en: Den unge kapten Kirk (den sedermera legendariske), den unge Mr Spock, de unga Sulu, Bones McCoy, Uhura och inte minst ”Beam me up” Scotty. Det är som ett rymddagis för rymdhjältar.

Sedan blir det krångligare. Star Trek rör sig obekvämt i olika tidssfärer; framtiden sparkar nutiden i skrevet och man behöver nog hela livserfarenheten hos en tolvåring för att fatta vem som är vem och vems pappa och varför. Det vore praktiskt om man i stället för popcornlåda fick en liten tolk som kunde förklara. Men man hör på näsfnissen att det bitvis är mycket roligt.

Som helhet är dock nya Star Trek en rapp, estetisk (med undantag för Nokialoggorna, påträngande som visuella vrål) och hela tiden underhållande rymdopera.

Du behöver definitivt inte vara ett hardcorefan för att gilla den, och min tes är att hardcorefansen inte heller kommer att ha många invändningar. Det var i och för sig också Djurgårdens tes när de anställde Andrée Jeglertz som tränare.