Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gustav Ericsson: Ett hånfullt slag mot landsbygden när staten normaliserar usla vägar i stället för att rusta upp dem

Om hastigheten sänks med 1 km/tim vid varje nytt potthål – ja, då är vi snart nere på 0 km/tim. Till slut kommer vägarna på landsbygden att vara i så dåligt skick att de inte alls är körbara, skriver Gustav Ericsson.

Annons

Förra veckan tog Trafikverket ett beslut om att ändra hastighetsgränserna på 111 mil lång väg runt om i landet. I Gävleborg är det riksväg 68 mellan Tegelbruket vid Storvik och länsgränsen mot Dalarna och Avesta som får en sänkning: Från 90 km/tim till 80 km/tim.

En sänkning med tio kilometer i timmen. Är det mycket eller lite? Ja, många tycker nog att det är en liten sänkning. Och visst, sett till tidsaspekten för varje resa ökar inte restiden med många minuter. Men utslaget per år blir det hundratusentals minuter för länets arbetspendlare, företag och industrier. Helt plötsligt tycks tio kilometer i timmen vara ganska mycket.

Sänkningen från 90 km/tim till 80 km/tim motiveras med att risken att omkomma i en kollision minskar med 40 procent. Visst är statens nollvision, att ingen ska omkomma i trafiken, värd att sträva efter – men den går aldrig att nå genom att sänka hastigheterna.

Och problemet är att hastigheterna inte sänks för att rädda liv – de sänks för att vägarna är i så uselt skick. Att köra i 90 kilometer i timmen på många av landets vägar är helt enkelt för farligt. Inte för att det går för fort, utan för att vägarna i sig är så bedrövliga. Bakom alla goda intentioner gömmer sig alltså ännu ett hånfullt slag mot landsbygden.

Visst kan det vara enkelt för innerstadsmänniskor och personer som inte är beroende av bilen att raljera över att vi på landsbygden bråkar om tio kilometer i timmen hit eller dit. Att vi skulle bry oss mer om att köra fort än att rädda liv i trafiken. Men det handlar inte om det.

Det handlar om att man i Stockholm skissar på höghastighetståg samtidigt som tågrälsen norr om Dalälven nästan faller ihop. Det handlar om att vi som är beroende av bilen måste köra saktare i stället för att få bättre vägar. Det handlar om att vi som bor på landet är trötta på huvudstadens landsbygdsförakt.

Med de lägre hastigheterna på plats normaliserar staten de usla vägarna. Underhållet på våra läns- och riksvägar är kraftigt eftersatt. Belastningen är hög, vägarna är smala och det saknas både trygga på- och avfarter, viltstängsel och mitträcken längs fler mil än man kan räkna till.

Få standardhöjande åtgärder har gjorts. Nu blir nödlösningen lägre hastigheter, och det är inte hållbart i längden. Vad händer om fem år när vägarna är i ännu sämre skick än i dag? Eller om tio år?

Om hastigheten sänks med 1 km/tim vid varje nytt potthål – ja, då är vi snart nere på 0 km/tim. Till slut kommer vägarna på landsbygden att vara i så dåligt skick att de inte alls är körbara.

Nej, i stället för att satsa flera miljarder på att ge småbarnsföräldrar tre dagars extra ledighet, vore det bra om regeringen såg till att standarden på landets bilvägar höjdes. Och det snart.