Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gyllene snittet & kollektiv komposition

För ett år sedan uruppförde Gävle Symfoniorkester tonsättaren David Lennartssons verk Waves. Första oktober är David tillbaka för att spela in Gävlespecifika ljud och hålla föreläsning för kompositionseleverna vid Vasaskolans jazzlinje, i ett projekt som ska resultera i en konsert på IDKA Spegeln den 14 oktober.

Tonsättare – då tänker nog de flesta på ett ensamt och enväldigt geni som skapar i ett rus av gudomlig inspiration. Beethoven, liksom. När jag träffar David för en snabb lunch och sedan har äran att få sitta med på lektionen på jazzlinjen, får jag mig en helt annan bild till livs.

Apples & apples är arbetsnamnet för ett unikt projekt där tre tonsättare (Sofia Jernberg och Johan Zackrisson förutom David) komponerat ett verk – tillsammans. Lite som att repa med ett rockband, var tanken, fast det här handlar om konstmusik. Verket kommer att framföras på tre olika platser i en första vända. På varje plats deltar, förutom den fasta ensemblens sex musiker, en lokal musiker.

Här i Gävle blir det Johan Sundberg, gitarrist och lärare vid jazzlinjen. Dessutom spelas platsspecifika ljud in, så att vi i Gävle kommer att höra Gävles egna ljud i konserten, via elektronik.

Här kommer Vasaeleverna in: De uppmanas att spela in och skicka ljud till David. Fast elektroniken är bara en del av konserten, som i huvudsak framförs på akustiska instrument.

Så: Hur bär man sig åt för att komponerat kollektivt? Hur undviker man att det bara blir sullsoppa, med så många kockar? Att finna en form var viktigt redan från början.

Flera gånger återkommer David till hur viktigt det är att vara medveten om Formen. Under de månadslånga samtal som föregick själva spelandet och komponerandet föddes idén om att knyta an till gamla former och traditioner.

Tonsättarna landade i Gyllene snittet, formeln för det skönas proprotioner, med rötter i antiken. En princip som går att finna överallt i naturen, från galaxernas spiraler till virveln i vårt hår.

Välkänd inom arkitektur och bildkonst, men flitigt använd även i musik. Mozart använde den, jazzsolon följer den. Enkelt uttryckt innebär den att harmoni och balans skapas genom att spänningens högsta punkt ligger förskjuten i förhållande till mitten.

Mer komplicerat är förhållandet till Fibonaccis talserie (1, 2, 3, 5, 8, 13...) där varje nytt tal är summan av de två föregående och där divisionen av två på varandra följande tal ( som 8/13) närmar sig det Gyllene snittet, mer exakt ju högre talen är. Det här kom till användning vid komponerandet. Ett abstrakt, grafiskt system av linjer och punkter arbetades fram. Decimaltal blev till bråktal som blev till klanger som blev skalor – så hade man dels en storform med fem satser, dels ett tonmaterial att utgå ifrån. David berättar att det handlar om att uppfinna regler, för att bemästra kaos och för att komma undan den upprepningens tyranni som lätt gör att man skriver samma stycke om och om igen.

Ytterligare en bärande idé var att komponera för såväl klassiskt skolade, notläsande musiker som skickliga improvisationsmusiker. Att låta det noterade möta det improviserade är ett experimentfält i nutida konstmusik, men avståndet är kanske inte så stort som man kan tro.

– När alla får spela utifrån sina förutsättningar uppstår nämligen helt naturligt en rörelse mot enhet, berättar David.

Jag antar att handlar om känsla för feelingen, den sociala och musikaliska magi som gör att människor över huvud taget k-a-n spela tillsammans.

Med mycken möda växte partituret fram. Vilken förmån att få ta del av det! Det är komplext, med tecken jag aldrig sett förut.

Tecken för kvartstoner (här har skalan 24 toner, de 12 vanliga plus kvartstonerna), notsekvenser som mer beskriver en muskalisk gest än exakt notering, smarta tecken för accellerando med mera.

Här syns också tydligt att verket består av strikt noterad musik med improviserade stämmor ovanpå, förutom fjärde satsen som är helt improviserad och som dessutom infaller vid Gyllene snittet.

David påminner om att improvisation inte är något som är främmande inom konstmusiken. Snarare kan man säga att den haft en paus. På Bachs tid var det en självklarhet att kunna improvisera. Kunde man inte det var man ingen riktig musiker.

Verkligt framstående musiker har också handplockats till projektet. Förutom tonsättarna själva (David Lennartsson elektronik, Sofia Jernberg sång och Johan Zachrisson piano) deltar den legendariske kontrabasisten och improvisationsmusikern Barry Guy, klassiskt skolade flöjtisten Richard Craig och slagverkaren Pontus Langedorf från Kroumata.

En liten aning om hur det kan komma att låta får vi när David spelar upp ett smakprov från ett testframförande i Västerås, en minivariant där bara han själv och Johan Zachrisson spelar. Det låter spännande: Skör gleshet och spröd skönhet mot snabbare, tätare partier, stegringar. Fri poesi sprungen ur sträng matematik.

I kväll, den 14 oktober på Spegeln kan vi höra verket, som slutligen fått namnet Talae, i sin helhet. Funkar det, bär idén bortom matematiska formler och analys?

– Att bara vara i musiken, att söka den kicken, det är vad allt i slutändan handlar om, säger David.

Jag kan bara hålla med.

Camilla Dal