Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Häftiga slagsmål räcker inte

”Jag gillar Jacob fast jag tyckte han var lite töntig i filmen” sa en tjej till sin kompis när eftertexterna till ”Abduction” rullade upp på bioduken.

Nittonårige Taylor Lauter spelar sin första riktiga huvudroll i ”Abduction”.

Men han är fortfarande samma gamla Twilight-Jacob.

Nathan (Lautner) och Karen (Lilly Collins, Phil Collins dotter) hittar en hemsida med bilder på försvunna personer, en av bilderna liknar Nathan.

Fotot körs genom ett program som visar hur det försvunna barnet ser ut i vuxen ålder och det visar sig att personen på bilden är oroväckande lik Nathan.

Sedan faller bitarna snabbt på plats, eller isär.

De som Nathan trodde var hans föräldrar är i själva verket CIA-agenter. Nathan och Karen flyr och snart börjar en jakt där både CIA och den serbiske spionen Kozlow (Michael Nyqvist) är efter honom.

Nyqvist gör ett bra jobb i det lilla utrymme som ges men att han får spela fåordig skurk i sin Hollywooddebut känns tröttsamt.

Liksom Peter Stormare och Dolph Lundgren får Nyqvist vara en hård man från norr med bakåtkammat hår och isblå blick.

”Abduction” försöker övertyga med häftiga slagsmål och snabba klipp. Regissören John Singleton (som har regisserat både ”Shaft” och ”2 fast and 2 furious”) försöker inte ens få publiken att ändra uppfattning om Lauter. Han är fortfarande samma gamle Twilight-Jacob som har samma blick som mörknar när tjejen (i detta fallet Lilly Collins) blir utskälld av en svartsjuk pojkvän. Redan efter några minuter drar Lauter av sig tröjan och visar upp sin glänsande bringa för biopubliken. Inte ens tonårstjejerna på raden framför mig regerar inför de pumpade musklerna. Det är bara tyst. Som ett stumt accepterande. Team Jacob fick vad de ville ha.

Stina Loman