Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Han är inte orkesterns nya chefdirigent, men...

Annons

Han är inte orkesterns nya chefdirigent.

Förste gästdirigent är han dock med kontrakt på tre produktioner med Gävle symfoniorkester under de tre kommande åren.

Sen får man se hur det går.

Christian Vásquez är bara 26 år gammal, en produkt av El Sistema i Venezuela. Han kom till Gävleorkestern första gången för ett år sedan. Situationen var inte lätt. Cristina Ortiz var pianosolist och hon var en besvärlig diva att hantera.

Christian klarade situationen med imponerande lugn och orkestern tog honom till sig.

Därför är han tillbaka i Gävle och på fredag dirigerar han orkestern igen, nu med ett större ansvar än för ett år sedan.

Förhoppningen är att han ska följa i sin landsman Gustavo Dudamels fotspår. Gustavo kom också till orkestern i Gävle för några år sedan och imponerade storligen. Men då hann man inte knyta honom till sig. Han blev istället chefdirigent för Göteborgs symfoniorkester och numera även för Los Angeles symfoniorkester. Hans stjärna lyser klart på den internationella orkesterhimmelen.

Gustavo och Christian är både goda vänner och kolleger, inte minst som dirigenter för Simón Bolívar symfoniorkester, bådas hemmaorkester i Venezuela. När Gustavo är ute i världen är det Christian som leder orkestern. Han har också ansvar för ungdomsorkestern, Orquestra sinfonica Nacional infantil de Venezuela och med den har han turnerat det senaste året till alla de stora och berömda konserthusen, i Wien, Berlin, Amsterdam och London. Stor succé, säger Christian när vi sitter och pratar i dirigentrummet.

Han är alltså inte chefdirigent.

Att välja chefdirigent är svårt. Det kan vara lätt för en orkester att förälska sig i någon som kommer och gör stort intryck.

Sen dör passionen och man går skilda vägar, kanske med besvikelse i hjärtat. Och så har det varit en del gånger i Gävle. Därför har man den här gången inte så bråttom. Det är bättre att testa en ny ung man under en prövotid. En förlovning innan man ingår äktenskap och lovar varandra evig kärlek och trohet.

Christian berättar gärna hur han upplevde sin första konsert i Gävle. Hur han kände affektion, hur tillfredsställande det var att arbeta med orkestern och att han kände sig hemma.

Jodå, han har frågat Gustavo hur det är att arbeta i Sverige och Gustavo har samma erfarenhet. Det känns varmt och välkomnande att arbeta med orkestrar i Sverige. Det blir en familjekänsla som påminner om den situation som båda vuxit upp med i Venezuela.

El Sistema grundades av José Antonio Abreu för många år sedan. Förra året sedan fick han Polarpriset i Sverige för sitt livsverk.

Det märkliga med den mannen, som egentligen är ekonom och pianist, är att han startade ett antal orkestrar för barn i Venezuela. Det var främst slummens barn som fick lära sig att spela olika instrument.

Abreu ville ge dem ett alternativ till fattigdom och ett liv med droger, som är så vanligt bland Venezuelas fattiga befolkning.

Det var så Gustavo Dudamel började och det var så Christian Vásques började, åtta år gammal med att spela fiol, i sin hemstad San Sebastian de los Reyes i Aragua, Venezuela.

För Christian var det kärlek från allra första början. Musiken blev hans stora passion och orkestern hans familj.

Tolv år gammal fick han börja spela i den stora orkestern och från den stunden visste han att musiken var hans liv.

Han var då violinist i orkestern. En dag när han var 16 år blev han tillfrågad om han ville dirigera när orkestern skulle spela nationalsången.

Det gjorde han och upplevelsen när han stod på dirigentpulten och upplevde att han kunde kommunicera med musikerna och inspirera dem gjorde att han insåg att det var dirigent han ville bli.

Från 2006 har han varit under Abreus beskydd och fått utbildning till dirigent.

Det är några ord som hela tiden återkommer när man pratar med Christian. Det är starka ord, passion, energi, inlevelse, eld och hetta.

Och det är det han vill förmedla till musikerna i Gävle.

Det som är speciellt med traditionen i El Sistema är att man aldrig konkurrerar med varann. Istället hjälper man varann, den äldre ger goda råd till den yngre, den skickligare visar den mer ovane hur man gör, kanske med fingersättningen.

Man uppmuntrar och stöttar varandra. Den europeiska traditionen kan vara annorlunda. Där kan man fnysa åt den som råkar spela fel. Så aldrig i El Sistema. Och det är så Christian vill arbeta. Claro, säger han på sin spanska.

Han vet också att det bara finns ett sätt att nå resultat, nämligen genom att arbeta, arbeta, arbeta.

Den ambition han har för Gävle symfoniorkester är att förbättra och hitta fram till orkesterns eget sound, ljudbild. Och hans målsättning är hög. Det ska bli Europas bästa orkester...

I Göteborg har Gustavo Dudamel startat en projekt liknande El Sistema i Hammarkullen.

Kan Christian tänka sig att göra något liknande, kanske i Gävle?

Absolut, svarar han. Alla som vuxit upp i El Sistema vill dela med sig av sina kunskaper och erfarenheter. Att ge tillbaka av det de själva fått.

Han är själv den förste i familjen som sysslar med musik.

Inspirerad av honom har hans yngre systrar börjat spela. Den äldsta, 22 år gammal spelar fiol i Simón Bolívarorkestern. De yngre, som är runt elva år, spelar cello och fiol i barnorkestern.

Så vad har musiken gjort för honom?

Christian svarar att den har utvecklat hans känsloliv och höjt hans andliga nivå. Och den har framför allt gett honom en familj. Lärarna blev hans föräldrar och han fick 150 syskon att spela och leka tillsammans med.

– Jag skulle inte kunna vara utan musik, inte ens en vecka, säger han.

Han vill gärna spela musik från Latinamerika med vår orkester. Själv älskar han Tjajkovskij och Brahms, tonsättare som skrev med mycket känsla och passion.

Hur vill han att hans liv ska se ut om tio år?

– Jag vill gå i Gustavo Dudamels fotspår, säger Christian.

Efter intervjun sätter jag mig och lyssnar och tittar när Christian arbetar med orkestern.

Han jobbar enskilt med olika grupper i orkestern. Tar om och tar om. Det skulle kunna vara urtråkigt. Istället är det fascinerande att höra hur det låter allt bättre, att energinivån är hög.

Christian står trygg och lugn och tillämpar det han lärt i El Sistema, att man alltid kan bli bättre.

Men för det krävs det arbete, arbete, arbete. In i minsta detalj och hela tiden på jakt efter den rätta klangen.

Kerstin Monk