Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Han gör det bra!

Annons

I de sju noveller som utgör Jens Liljestrands Paris–Dakar sägs författaren beskriva mansrollen. Och när mannen tar plats i rampljuset väntar åskådarna förväntansfullt på vad som komma skall. Oh! Ah! Säger männen i publiken, precis så där är det att vara man! Oh! Ah! Äntligen är det någon som förstår!

Det är, som vanligt, alldeles för enkelt för en man att bli accepterad som norm. Liljestrand skildrar ett specifikt antal män. Varken mer eller mindre. Men han gör det bra. Språket är visserligen inte riktigt i min smak, meningarna känns alldeles för korta och avhuggna och frånvaron av metaforer är markant, men detta kompenseras av spännande historier som rymmer mycket mer än noveller i gemen brukar göra.

Men då männen i Paris–Dakar skildras med ömhet, och stor vikt läggs vid detaljer, så lämnar beskrivningen av det motsatta könet mycket att önska. Kvinnorna är antingen tjocka, fula, äregiriga och överlag motbjudande, eller välsignade med kroppar näst intill perfektion tillsammans med en icke existerande personlighet. Så får man så klart skildra kvinnor om man vill, men de är synnerligen endimensionella karaktärer och i princip betydelselösa för handlingen. Bättre hade varit att helt enkelt avstå från att beskriva dem, vilket hade gjort bokens kvalitet jämnare.

Trots att den ger ett ganska oslipat och kantigt intryck så är boken läsvärd. Om man dessutom bortser från förlagets anspråksfulla baksidestext, och det faktum att Liljestrand konsekvent använder ordet ”frisyrspray” i stället för ”hårspray” så har man en riktigt fängslande läsning framför sig.

Tina Hemmingsson