Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Han skapade av hat och äckel

"Det fanns en tid i mitt liv när jag trodde att dikt och liv var samma sak. Att den som skrev om solidaritet och medmänsklighet också praktiserade det i det privata livet. Vi som läser och skriver vet att det inte är så. "

Kristian Lundberg läser Thomas Bernhard, författaren som vägrade tjäna, och känner igen äcklet över litteraturen

Annons

Det finns två ingångar till den här berättelsen.

Efter en långdragen flytt då jag har haft stora delar av mitt möblemang och mitt bibliotek i lagerlokaler stationerat på olika adresser över hela staden så kontaktar jag Patrik Andersson som driver ett antikvariat i Lund, Sverige och som har just det namnet på sin boklåda: Patrik Anderssons antikvariat.

Jag försöker få tag i Thomas Bernhards böcker. ”Omöjligt.” Hans svar är kort och koncist: ”Det fanns ingen som vill köpa Bernhards böcker. De maldes ner till pappersmassa.”

Antikvariskt ligger böckerna numera på samma prisnivåer som den tidige Ekelöf. Den andra ingången: ett mindre bokförlag (Tranan) med redaktion i Stockholm ger numera kontinuerligt ut Bernhards författarskap i vackra sparsmakade utgåvor. Mellan dessa två enheter: pappersmassan och nyutgivningen tycker jag man kan ana konturerna av författarens Nej – eller hans trots om man så vill. Han är inte för alla. Han är för de som valts bort.

Det finns som en röd tråd genom Thomas Bernhards författarskap, en rörelse som balanserar mellan epifani och blasfemi – för vem kan trotsa och skandalisera om inte den som känner sig kränkt och lurad? Det finns en oskuldsfullhet bakom det envetna hatet, avståndstagandet. En tydlig bild av honom får man i den märkliga lilla skriften ”Mina priser” som handlar om just det – kan man först komma att tro – Bernhards olika litterära priser, men som mer rör sig i en slags zon av ofredande där Bernhard för varje framgång i sitt litterära liv känner sig allt mer kränkt, som om världen försökte att avväpna honom och tvinga in honom i en form som inte är hans. Hur skall blasfemikern kunna känna sig hemma i den kyrkliga samfälligheten? Det går naturligtvis inte.

Det finns i Bernhards litterära stil en enveten konsekvens, ett ihärdigt borrande. Det enklaste skulle vara att säga att författarskapet bygger på ett hat – ett hat som tvingar honom ut i en outsiderposition – men så enkelt är det inte. Det finns en föreställning också omkring Bernhard – att detta ”Jag” som existerar i hans berättelser skulle vara färgat av den egna biografin. Om detta vet vi mycket lite – ibland får man dock känslan av att författaren hela tiden uppfinner sig själv, att det verkliga egna livet blir det som äger rum i skrivkammaren – och som sedan placeras ut i en ”verklighet” som det går att definiera, mäta och väga.

Den litterära scenen växer utanför bokpärmarna. Det trots som genomsyrar författarskapet är dock betydligt mer komplext. Det är större än att bara fungera som ett nej, inte minst för att Bernhard inte lämnar oss andra vägar ut. Den sufiska mystiken lär oss att för att erfara den himmelska fröjden måste vi också först känna förnedringens piska. Det finns en ingång till Bernhards författarskap i den enkla meningen. Han tar avstånd. Han skymfar. Han kränker. Han förbjuder publiceringar och uppsättningar av sina verk inom Österrikes gränser. Han kallar det själv för en ”postum litterär emigration”.

Han erbjuder oss inte alternativ. Ett nej, en handling av trots brukar också skapa ett utrymme för alternativ. Den sociala dramaturgin kräver det. Attack skall leda till försoning. Hat skall åldras och bli till reformism. Det är inte fallet hos Bernhard. Hans trots är monumentalt. Det kväver honom själv.

Hans uppgift blir att vara motståndare. Till allt. Också sig själv.

I just berättelsen ”Mina priser” kommer vi honom som närmast eftersom han där blir indragen i en offentlighet som han inte vill veta av – och ändå behöver. Han offrar sig för ekonomin. Det är inte så att han trampar vatten. Han sjunker. Bernhard skriver:

”Jag förbannade litteraturen och min otukt med den och gick till byggfirmor och tog arbete som lastbilschaufför/…/”

Bernhard arbetar som ölutkörare. Han lär känna Wien. Han skriver:

”som nerfallen i en grop utan hopp.”

Trots detta – eller tack vara detta – så skriver han om det. Bernhard rör sig genom en svårforcerad existentiell terräng och skapar sin karta genom att skriva fram den. Han blir tydlig inför sig själv, just genom detta trots, genom detta ”Non Serviam” – för det är en viktig aspekt av hans trots, nämligen det att han vägrar att tjäna, att han vägrar att stå till tjänst.

”Litteraturen äcklade mig, jag hatade alla förläggare och alla förlag och alla böcker.”

Och detta hat, denna förnedring som han ser det – ja, av det skapar han litteratur.

Nu när jag under en kort koncentrerad tid har läst om Bernhards författarskap så kan jag se vad det var som lockade den unge Kristian Lundberg att ge sig hän – konsekvensen.

Att totalvägra. Att vägra ingå. Att röja sig en egen stig. Att skapa sin egen verklighet och hävda sin rätt till trots, till utanförskap – och detta med en känsla av oskuldsfullhet, i känslan av att vara sårad, lurad.

Det fanns en tid i mitt liv när jag trodde att dikt och liv var samma sak. Att den som skrev om solidaritet och medmänsklighet också praktiserade det i det privata livet. Vi som läser och skriver vet att det inte är så.

Vi vet att Bernhards trots är ett vaccin som motverkar andens förslappning.

Annons