Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Han trivs bäst i öppna landskap

/

Det fanns inte den minsta tvekan. I Smörnäs, idyllen vid Oslättsfors där Friluftsfrämjandet har stugor, lägerplats och lägerverksamhet, kafé och kanotuthyrning, ville han bli intervjuad och vi inleder med en promenad förbi hagen med får, runt klättertornet, ut till vindskydden där man kan sitta och grilla och njuta av utsikten över Lundbosjön.

Annons
Werner Baumgartner är friluftsmänniska, året runt och skulle egentligen bara vilja slippa november månad, när det varken är vinter eller sommar.
Runt tio år har han varit ordförande i Friluftsfrämjandet. Minst 17 gånger har han ordnat bussresor till sitt gamla hemland, Österrike, sommar som vinter.
Många är de gävlebor som fått sina första instruktioner i konsten att åka skidor av Werner som år ut och år in har åkt buss med kursdeltagarna till Kungsberget.

Hur blev du friluftsmänniska?
- Jag tror att alla bör sända en vänlig tanke till sina föräldrar, dels för god hälsa, dels för ens inställning till mycket här i livet. Det är viktigt att man kommer i kontakt med rätt folk. Själv hamnade jag tidigt i idrottssammanhang. På sommaren spelade vi utomhushandboll och på vintern var skidåkning en naturlig del av livet.

Varifrån kommer du?
- Från en liten by med 16 000 invånare, tio mil väster om Wien och tio mil norr om Graz. Den ligger mitt i Österrike, i ett skogslandskap på 760 meters höjd. Bergen runt om ligger på 2 000 meter. Jag började åka med helt annan utrustning än nu. Det var tiden före liftarna.

När stod du första gången på ett par skidor?
- Det kommer jag faktiskt inte ihåg. Jag är född 1937, före kriget, och minnet är vagt från den tiden, just mina första åtta år. Vi var aldrig vid fronten förrän på slutet. Jag kom inte i kontakt med döden förrän de sista månaderna. Då sköt militärpolisen några desertörer utanför vår stad och då såg vi liken.
Jag kan inte säga att jag har lidit, men under efterkrigstiden var det knappt med mat.
Min pappa var mekaniker och jobbade i stålindustrin som gjorde pansar under kriget. Mamma var hemmafru. Vi var fem syskon men en syster gick bort tidigt i cancer.

Varför kom du till Sverige?
- Det gick som en epidemi hos oss. Vi som var unga och vidlyftiga hade ambitionen att komma ut i stora världen. Jag hade utbildat mig till elektriker och kunde välja mellan Schweiz, Holland, Danmark och Sverige. Jag valde Sverige eftersom det låg längst bort. Jag åkte ensam och kom med tåg till Säffle i Värmland. Där blev jag hämtad med bil till Grums där jag fått jobb på Billerud. Det enda jag såg var skog. Jag kom från en stad och ville ut i stora världen - men det blev bra. Jag var 19 år och stannade i Grums i tre år. Jag träffade Marianne väldigt tidigt. Vi fick barn och gifte oss och livet rullade igång. Då trodde jag att jag kunde allt och visste allt, som man gör som ung. Kompromissviljan kommer senare i livet.

Vad hände sen?
- Jag började studera på tekniska institutet i Göteborg och blev ingenjör efter tre år. Då hade vi två barn och bodde i ett hus med utedass, två trappor ner. Jazzpianisten Jan Johansson bodde förresten i samma hus. Inget var besvärligt och på den tiden hade man tryggheten att veta att det fanns jobb när man var klar med studierna.
Jag fick jobb på Billeruds huvudkontor och jag minns min första arbetsdag. Vi var två som började samtidigt och hela första dagen fick vi inreda kontoret. Det var en bra start. Då fick jag lära mig att Värmland, det var Billerud och Uddeholm. I dag, 30 år senare, finns inget kvar. Världen är föränderlig.

Hur kom du till Gävle?
- Man skulle byta jobb vart fjärde år, för att få bättre lön och bättre omständigheter. Jag började läsa annonser och svarade när Korsnäs annonserade efter ingenjörer till kraftverksavdelningen. Den första november 1965 flyttade vi till Gävle. De första fyra åren bodde vi i tjänstebostad i Prästgårdsallén, ett otroligt fint område. Alla var i ungefär samma ålder och vi umgicks ganska lagom. Sen byggde vi eget i Storhagen. Då hade min bror etablerat sig i Säffle och pappa, som gått i pension, kom och hjälpte oss att bygga. Där har vi bott sen dess.

Vad sa din familj när du flyttade till Sverige?

- Det var blandat men inget stort motstånd. Hade jag flyttat längst bort i Österrike hade det varit nästan lika besvärligt. Det säger vi nu om våra barn som flyttat till Stockholm, Uppsala och Bollnäs. Man flyttar för man är nyfiken. Man tror inte att det ska vara för hela livet. Men när man är ung är det lättare att anpassa sig och få kontakter. Gävle blev väldigt bra för mig och barnen. Marianne skulle vilja bo på landet så vi säljer nog huset snart och bosätter oss litet friare, ett par mil från Gävle. Vi har både stor hund och två katter och i ett villaområde finns alltid oron att de ska bli överkörda. Att flytta kan bli nästa projekt för oss.

Hur kom du in i Friluftsfrämjandet?
- Intresset för naturen har jag hemifrån. Pappa är bondson och som barn fick jag vara ute i skogen bland annat för att skaffa ved. I Värmland kom jag i kontakt med en främjare som tog med mig på skidåkning till norra Värmland. Det ledde till att jag blev ledare. Här i Gävle träffade jag Uno Andersson som är en stark personlighet. Jag blev medlem och ledare och på den vägen är det. Jag har smakat på det smörgåsbord som främjandet erbjuder och minns hur oerhört stort håll-i-form var i Hemlingby, liksom skidåkningen.
Det som står mig oerhört nära är barnverksamheten. Det är så härligt när man ser barnen utvecklas. De lär sig åka lift och efter några plogsvängar kan de åka skidor. Tycker de att det är skit, så säger de också ifrån. För en kontorsmänniska blev det ett oerhört bra komplement att hålla på med skidkurser på kvällarna. Det är det fortfarande.
Våra barn har alla blivit intresserade av idrott. Man håller ihop en familj genom att göra saker tillsammans och det blir väldigt intensivt under en period. Sen väljer de sina egna vägar men det man gjort tillsammans är väldigt bra.

Du som är österrikare tycker väl att Kungsberget är en ganska futtig backe?
- Inte alls. Kungsberget finns här och det är bättre att åka där varje vecka än en gång om året i Österrike. Jag tycker även om Hemlingbybacken. Jag har ingen förståelse för folk som klagar på Kungsberget och istället framhåller Verbier eller berömmer Österrike. I Kungsberget kan man vara ofta. Den är bra för att vara en låglandsbacke. Tyvärr finns det snobbism inom all sport.

Men du åker till Österrike en gång om året.
- Ja, när jag blev ordförande hade jag mer frihet att göra saker som de andra inte tyckte var så bra. Då införde vi sportbussresorna och nu har vi åkt 17 gånger. I början var det en buss. Nu har det blivit så populärt att vi åker i två bussar och vi får inte längre plats på samma hotell. Vi har ambitionen att se så mycket som möjligt av Österrike så därför är vi bara två år på samma ställe.
På sommaren vandrar vi i lågland och högland. En del på is och några åker sommarskidor på glaciärer. Att glaciärerna minskar fick vi bevis på i somras. Samma vecka vi var där hittade dom en hockeyspelare som varit försvunnen i 20 år. När isen smälte hittades han, bara 200 meter från liften. Det är sådana saker som inger oerhörd respekt, både för de alpina områdena och havet. Vädret kan slå om oerhört snabbt.

Vad tänker du om att glaciärerna smälter?
- Att det mesta i livet är föränderligt. Allt går i cykler, utom åldern, som bara går åt ett håll. Läser man historien blir man inte så förvånad. Vi har haft både varma och kalla perioder här i Norden. Det enda man är orolig för är att värmen är relaterad till miljöförstöring. Det gäller att få en helhetsbild.

Har du själv varit med om några olyckor med dina grupper?
- När vi var i Riksgränsen bröt en person hälbenet när vi lekte i backen och i Österrike skadade sig en person illa på dansgolvet. Vi har varit förskonade. Men i skidskolan i vintras blev en tjej påkörd och bröt benet på tre ställen. Det händer alldeles för mycket olyckor i Kungsberget. Många kommer från olika skolor i Stockholm och Mälardalen och saknar skidvett. De vet inte hur man bär sig åt, och det är tråkigt.

Vad betyder resorna och kurserna för dig?
- Man träffar mycket trevligt folk. Jag älskar projekt och blir tillfredsställd när det blir bra. Man håller sig mentalt spänstig och det är kul att åka skidor. Man är ju litet tokig. Nu åker jag på de nya skidorna men det tog ett helt år innan jag tyckte om dem. Nu är det strålande. Men jag åker inte på de riktigt korta. För mig är 1,70 helt perfekt.

Åker du snowboard?
- Ja, och ni skrev i tidningarna när jag lärde mitt barnbarn att åka. Hon sa då att jag var runt 70 år när jag bara var kanske 60. Jag gjorde henne arvlös direkt... Jag åker fortfarande snowboard men bara för att det är kul att hålla vid liv. Vindsurfar gör jag på sommaren. Det är otroligt trevligt.

Hur länge har du varit ordförande i främjandet?
- Sen 94 eller 95, efter att vi hade köpt Smörnäs. Så det är nog hög tid att byta. Det är inte bra med en ordförande som sitter för länge.
I början när jag tog över gick vår verksamhet ner på grund av att vi tappade ideella ledare. Men nu satsar vi medvetet på barnverksamhet och det är på väg upp. Motionsverksamheten har vi tyvärr förlorat till den kommersiella marknaden, Friskis och Svettis. Det är förklarligt att duktiga ledare vill ha betalt och därför har många försvunnit.
Men vi känner att många är på väg tillbaka till motion i naturen. Vi är ju en del av naturen och vi bor i ett klimat med olika årstider. Nu har vi 1 200 medlemmar och det har ökat de senaste två åren. Långfärdsskridskor till exempel kommer mycket på vintern.
Jag tror det är bra om folk blir medvetna om att vi är en del av naturen. Då blir det lättare att förstå mycket här i livet. Man ser att vissa träd blir stora och gamla medan andra dör unga. Man får hjälp att relatera livets svåra frågor till naturen. Det tänker jag på när släkt eller vänner dör, av sjukdom eller olyckor. Man ser lättare de stora sammanhangen.

Var är bästa skidstället för dig?
- Där jag är för tillfället. Man hör så mycket dumt snack när man träffar folk att man måste åka hit eller dit. Det måste man inte alls. Mycket beror på väder och vind. Ena vecka kan det vara fantastisk skidåkning, veckan efter dåligt. Men visst kan jag berömma Zermatt, St. Anton eller Bad Gastein men även Kungsberget. Att man åker till Alperna beror på det storslagna, att man kan åka en hel vecka utan att ta samma lift två gånger. Det kan man sakna här.

Vilken är din identitet?
- Varje människa har ett antal rum och kärnrummet är familjen och de anhöriga, sen vänner och bekanta. För mig är Österrike speciellt. Det är att komma hem och där har jag två systrar. Man är den man är född till. Är man född dalmas så är det det bästa i världen. Men min gamla hemstad känner jag inte längre igen.

Kerstin Monk
kerstin.monk@gd.se
026-15 96 44

Mer läsning

Annons