Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Händelserikt men oinspirerat

Produktive Luc Besson är tillbaka med del 2 i sin trilogi om lilleputtar i underjorden på 1960-talets amerikanska bondvischa. Synd bara att resultatet inte riktigt lever upp till förväntningarna. Inte för att öppningen med ”Arthur och minimojerna” på något sätt var sensationell, men den förvaltade sitt i många fall lånade pund hyfsat väl och adderade lite kul moderniteter till de sedvanliga präktigheterna. Det är i det ljuset man ska se uppföljaren, men dessvärre vill det sig inte riktigt den här gången.

När vi träder in i handlingen igen befinner sig tolvårige Arthur åter hos morföräldrarna med den stora lummiga trädgården. Fast inte särskilt länge. En spindel kommer nämligen släpande på ett riskorn med en vädjan om hjälp, varpå Arthur utan att tvekan lämnar vår värld för att undsätta sina småväxta vänner.

Någonstans ter sig ”Arthur och Maltazard” som en transportsträcka mot upplösningen i den avslutande delen, och då menar jag inte bara för att det hela slutar väldigt abrupt denna gång utan för att det här i sanningens namn känns ganska oinspirerat och rutinmässigt. Man kör på i inkörda osjälvständiga säkra äventyrsspår och glömmer bort att göra något eget av de egentligen rätt skojiga premisserna.

Fast det är klart, händelsespäckat så det räcker och blir över till kidsen är det här tveklöst ändå och twisten i storyn ursäktar faktiskt en del.

Peter Eliasson