Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Här är formeln för ett blocköverskridande samarbete

/
  • Förtroendet för de etablerade partierna kan återskapas, och Sverigedemokraternas tillväxt bromsas, om S- och Allianspartierna bygger vidare på de delar av decemberöverenskommelsen (DÖ) som handlade om att skapa gemensamma förhandlingsgrupper i frågorna pensioner, energi och försvar, och tillsätta liknande grupper i flera andra frågor. Den del av DÖ som handlade om att cementera konfrontation mellan de båda blocken kan skrotas i tysthet. Genom att inte ta hänsyn till Miljöpartiets avoghet mot arbetslinjen, kärnkraft, tillväxt, flyg- och vägtransporter kan MP pressas att lämna regeringen.

Annons

Jag skrev på tisdagen 2/9 om behovet av ett blocköverskridande samarbete för att återskapa förtroendet för de etablerade partierna, där de två stora snart kan bli tre i takt med att SD ökar på grund av de etablerade partiernas handlingsförlamning och käbbel.

Efterfrågan på ett sådant samarbete är kompakt – utanför partierna. Fack, näringsliv och politiska opinionsbildare på ledarredaktioner har krävt detta ihärdigt under våren. Partierna själva, däremot, vågar inte.

Hur skulle då ett blocköverskridande samarbete konkret kunna se ut?

Det givna parlamentariska svaret på valresultatet 2014 hade varit en koalitionsregering med S och hela Alliansen, eller en S-M-FP-C-regering utan KD. S, M, FP och C är de riksdagspartier som har mest erfarenhet av regerande.

LÄS DEL 1: Reinfeldts idé raserade förtroendet för hela det politiska systemet.

SD:s valframgång reducerade de traditionella blocken så mycket att ett minoritetsregerande knappt var legitimt. Snart har det gått ett år sedan den parlamentariskt mycket svaga S-MP-regeringen bildades och dess första år har bevisat att den inte var någon framgångsrik skapelse.

Redan i november havererade regeringen eftersom ingen förutsett att ett riksdagsparti med svag insikt i och svagt intresse för riksdagens traditioner kunde bete sig irrationellt och rösta på oppositionens budget.

Den rådvillhet som då uppstod, där statsministerns förstahandsval var att avgå (!) (genom nyval) gav en unik chans till ett omtag i regeringsfrågan. Mot bakgrund av det parlamentariska kaos som uppstått hade en blocköverskridande regering varit försvarbar även inför de mest adrenalinstinna partigängarna inom S och Alliansen. På köpet hade man smidigt kunnat koppla bort det aparta Miljöpartiet från inflytande.

Om ett regeringssamarbete mellan S och Alliansen ändå varit för svårsmält hade en ren S-regering grundad på ett parlamentariskt samarbete med Alliansen varit ett alternativ. Stefan Löfven hade inför sina egna lätt kunnat motivera att frånkoppla bördan Miljöpartiet. Alliansen hade kunnat åberopa politiskt inflytande och ansvarstagande.

Dessa chanser försatte man. Den överenskommelse som undanröjde nyvalshotet cementerade Miljöpartiet i regeringen liksom skyttegravarna mellan S och Alliansen. Blockkäbbel, tjafs och bråk har nu institutionaliserats för hela mandatperioden.

För de rödgröna innebär Decemberöverenskommelsen allt positivt och inget negativt. Där är intresset svagt för att skrota den.

Hos Alliansen har det gått prestige i frågan, och för många allianspartister som är upprörda över DÖ är inte ett blocköverskridande samarbete alternativet, utan att öppna dörren för SD som borgerligt samarbetsparti.

Det är därför begripligt att M-ledningen håller fast vid DÖ. Den acceptans för ett blocköverskridande samarbete som förmodligen hade funnits vid den parlamentariska villervalla som rådde i december finns knappast kvar.

Vägen till att återskapa förtroendet för de etablerade partierna har i stället formulerats av den taktiskt skicklige LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson i en intervju i Dagens Industri i våras: "Att bygga vidare på Decemberöverenskommelsen".

Vad han menar med det är att bygga vidare på de delar av DÖ som innebar att tillsätta sexpartigrupper i de tre frågorna pensioner, försvar och energi, men egentligen att skrot huvudsyftet med DÖ: att vidmakthålla konfrontationen mellan S och M.

Fler sådana blocköverskridande grupper i fler frågor – ja varför inte i alla – är förmodligen det i dagsläget enda politiskt möjliga sättet att skapa något som liknar en blocköverskridande regering.

Försvarsöverenskommelsen visar att det någorlunda går att ingjuta hopp hos väljarna om en förbättring i en viktig fråga. Den gav visserligen för lite pengar till försvaret, men väljarna kunde se att riktingen vänts till den rätta, och att partierna förmått resonera och komma överens. Det handlingssättet brukar gillas av väljarna och gynnar därför alla ingående partier.

Om ett enstaka parti, som Folkpartiet i detta fall, hoppar av en bred uppgörelse, påverkar det inte förtroendet nämnvärt. Så kan enstaka partier göra i sina hjärtefrågor.

I vitala samhällsfrågor som har att göra med att skapa resurser till välfärden: arbetslinjen, tillväxt, energi, kommunikationer med mera, kan S och Alliansen hålla en kompromisslös linje gentemot Miljöpartiet som avviker i sin grundläggande ideologi på dessa punkter. Om det leder till att MP hoppar av regeringen så sörjer knappast någon.

På detta sätt kan Anna Kinberg Batra och de andra alliansledarna frigöra sig från DÖ:s bojor utan att tappa ansiktet. Att ingå i parlamentariska samarbetsgrupper är heller inget som ett parti behöver be om lov för från sina mest fanatiska partiaktivister.

Väljarna kan uppleva att politiken börjar leverera och att tjafset minskar. Den ökande framtidstro som det skapar eroderar väljarbasen för SD.

Annons