Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Här är Gävles fulaste hus

Artikel 14 av 15
Vår Stad
Visa alla artiklar

VÅR STAD: Gävles fulaste hus är Polishuset, om Gävleborna som har sagt sitt i vår omröstning får bestämma. Men någon kan inte dömas utan att få ge sin version. Vi kallade in Gävles nya stadsarkitekt Helena Tallius Myhrman som försvarsadvokat.

Annons

Att kalla någon för ful är inte roligt. Är det ens relevant att kalla ett hus för fult? Vad ligger i det ordet?

Det lär inte komma som någon chock för Polishuset att höra att det är fult. Helena Tallius Myhrman konstaterar att Polishuset har pekats ut som fult i flera omgångar genom åren.

Hon har större förståelse för ogillandet i dag än före renoveringen 1997. Om Polishuset varit en människa, kan man säga att det var en skönhetsoperation som gick fruktansvärt fel.

Vilket är ditt spontana intryck av Polishuset?

– Tidstypiskt. Det är ett positivt uttryck. Sedan är det ett hus som har varit utsatt för folkets glåpord länge. Trots att det är ett ungt hus – och det är intressant. Och nu har många pekat ut det ännu en gång som ett fult hus. Och fult rymmer ju mycket, egentligen. Fulsnygg. Det som har varit fult kan bli snyggt.

Läs mer: Ladornas land – om Valbo köpcentrum och köpladorna i Hemlingby

Det finns hus som nominerades till Gävles fulaste som har byggts utan ambitioner. Som ögonplågan vid Nordost, det låga garaget längs med Staketgatan. Men Polishuset från 1971 är inte något måndagsexemplar som arkitektutbildningens sämsta student misslyckades med. Det byggdes med stora ambitioner, av en välrenommerade arkitektfirma, med Gunnar Landberg i spetsen. Att det med så goda föresatser ändå har dragit på sig Gävlebornas ogillande är förstås mer intressant än något hafsverk som aldrig haft intentionen att uträtta storverk.

– Det här huset gjordes av riktigt duktiga arkitekter, framåt och ambitiösa, och deras första verk var Gävle krematorium som jag har pekat ut som en av mina Gävlefavoriter långt innan jag blev stadsarkitekt här.

Helena Tallius Myhrman menar att Polishuset är ett barn av sin tid, när Sverige skulle lämna trångboddhet och smuts bakom sig, riva bort det gamla som tyngde oss för att kunna sväva in i en ljusare framtid. Europa låg i ruiner, men Sverige hade undgått Andra världskriget. Funktioner var tidens mode. Gammal bebyggelse revs, med stadsarkitektens ord, ”urskillningslöst”, såväl i Gävle som i Stockholm och på andra platser runtom i Sverige. Mindre kvarter och bebyggelse ersattes av en större skala.

Formen, färgen och material är tre enheter som man jobbar med, och det går inte att tro att man kan gå in och ändra färgen utan att helheten påverkas.

Hon pekar ut husets kvaliteter, de genomtänkta funktionerna och det gedigna materialet. Ursprungligen täcktes fasaden med rostbrun Corténplåt, som mer påminde om tegelbyggnaderna i omgivningen. De röda kraftfulla fönsterbanden är en annan detalj typisk för 1960-talets arkitektur.

– Det är lite synd om det här huset, för det har misshandlats. När det som bara 25-åring borde stå i sin blom, ja, då byter man plåt. Jag vet inte om det var ett resultat av att man tyckte att det var fult. Här är ett exempel på vad man inte ska göra med ett hus.

Helena Tallius Myhrman har kallats in som Polishusets försvarsadvokat. Hennes främsta argument är just den misslyckade skönhetsoperationen, men hon är inte främmande för att peka ut klientens brister också. Som husets baksida, riktad mot järnvägen. Betongmuren är inte rolig att se på, tillstår hon.

– När det byggdes var det verkligen brutalt. Ett exempel på brutalismen. Det är klart att det kändes väldigt främmande i omgivningen med Buregården och andra fina byggnader.

Nomineringar till huset har påpekat att det var ännu fulare som brunt, så det är inte säkert att juryn köper hennes argumentation. Hon menar att hela bygget på ett förödande sätt skiftar karaktär om en del byts ut.

– Formen, färgen och material är tre enheter som man jobbar med, och det går inte att tro att man kan gå in och ändra färgen utan att helheten påverkas. Och här har man gjort någonting riktigt dumt. Det enda som finns kvar av originaltanken är det bruna teglet i sockeln.

Det påstås att nya hus i nya stilar alltid kämpar i uppförsbacke och att de till slut accepteras. Har Polishuset fortfarande chans att omvärderas av Gävleborna?

– Hade den haft plåten kvar, då tror jag att den hade haft det. Tiden gör saker, man vänjer sig och ser saker på ett annat sätt. Det riktiga brottet begicks 1997 och det var ett dundermisstag.

Har arkitektkåren varit dålig på att förankra sina tankar och ideal hos allmänheten?

– Man vill alltid hänga någon, det är enklare så, och arkitekter vill alltid så mycket. Men det finns beställare också. Ett lyckat projekt har alltid en bra beställare, en bra arkitekt och en bra utförare, det vill säga entreprenören som bygger det. Men i dag är byggherren också ofta byggare och det finns många hus som skulle bli mycket bättre om man kostade på dem lite mer.

Kritiker till vår tävling har menat att det är destruktivt att utse inte bara fulaste huset utan även det finaste. Att det är irrelevant att fråga människor utan kunskap om arkitektur vad de anser om den. Andra har ömkat den stackars arkitekten. Du har själv exempelvis ritat Hemlingby kyrka. Bryr man sig som arkitekt om vad allmänheten tycker eller är det främst kollegornas omdömen som spelar roll?

– Det är alltid roligt att höra både vad allmänhet och kollegor tycker. När Hemlingby kyrka var ny, kanske ett år efter att den byggdes, hörde jag någon berätta vad den kallades i folkmun: Gråsuggan. Ja, men det var väl bra! sa jag.

Helena Tallius Myhrman behöver bara tillfälligt ikläda sig rollen som Polishusets försvarsadvokat. Andra arkitekter och beställare är ansvariga för huset. Men om några år kan hon själv ställas till svars, när Gävle nu växer så det knakar och nya byggnader riskerar att utses som stadens fulaste.

– Tiden när Polishuset byggdes har likheter med vår tid. Vi har jättestora uppgifter framför oss. Vi ska bygga många bostäder och det finns risk att kvantitet blir viktigare än kvalitet och långsiktighet. Vi kan lära oss mycket av den tidens misstag.

Läs mer: Forskare varnar för trender i stadsplaneringen