Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Här dansar svenska språket

I kväll kommer en av ­Sveriges mest egenartade författare till Gävle bibliotek: Aris Fioretos.

Han är en förunderlig språkkonstnär, menar ­Gunilla Kindstrand som läst hans nya roman.

Annons

”Den dödde”. Det är så Aris Fioretos kallar honom. Han ligger där stel och kall när romanen börjar.

Vad är en far?

En myt, ett sår? En sfinx som försvarar sin gåta?

Aris Fioretos är en unik röst i den svenska samtidslitteraturen. Den jämna episka lunken är honom fullkomligt främmande. Mer europeiskt än svenskt ställer han höga, ja, mycket höga krav på form och stil och språkligt djup i sina romaner. Fioretos har grekisk-österrikiska rötter, han har varit verksam vid Yale, i Wien, Paris, Köpenhamn och inte minst Berlin. Han är invald i Deutsche Akademie für Sprache und Dichtung. Och ändå: Ingen kan få det svenska språket att dansa som han.

Jag ska erkänna att jag inte blev helt entusiastisk när jag såg att också Fioretos skulle ge ut ett fadersporträtt, och sälla sig till den stora trenden i litteraturen. Att försöka förstå sin far tycks vara ett obligatoriskt inslag i trevandet efter nya, välbehövda mansroller

Men Aris Fioretos ärende visar sig raskt vara ett annat. Precis som i sin förra bok,”Den siste greken” vänder han såväl världen som tiden och läsaren ut och in i sin historia.

Där ligger den som en gång var värmen och hägnet och sonen sitter intill, med det som är en av livets svåraste uppgifter: ”En pappa är ett vilt begrepp” konstaterar han.

Varje tablå i boken blir ett steg bakåt i faderns liv – ännu ett andetag, ännu ett år. Till slut är vi tillbaka i stunden där den porträtterade blir just ”far”.

Varje skärva i denna uppställning har sitt eget centrum. Ibland sitter fadern bredvid, rent konkret kommenterande sonens minnesarbete.

Nära den döde låg en ask tändstickor. Är varje minne en uppblossande låga? Nej, snarare ett plån, svarar berättelsen. Du kan stryka fram ljus mot det, gång på gång.

I några av blossen finns nycklar till Aris Fioretos egen förunderliga språkförmåga. Den grekiske faderns svenska språk är osäkert och ofulländat, men yvigt, uppslagsrikt, fullt av lust och innovationer. Det är just den vitaliteten och den kärleken till berättandet som gör att man som läsare, på sista sidan, faktiskt förnimmer en människas helt unika värme. Ur orden stiger doften av torr jord och oregano.

Fadern är här.

Och ändå inte.