Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Har djävulen kommit till Gävleborg?

Kulturens Sanna Wikström återser Peter Oskarson och Jan Mark i ett samtal om dygd och rättfärdighet bland levande och döda i den yttersta av tider.
Detta är den femte artikeln i en serie med anledning av Folkteaterns föreställning Faust i Gasklockan med premiär fredagen den 6 mars.

INFÖR FAUST

Området har mig i sitt grepp. Om än fredagskvällen är mörk och det drar en kall vind genom gasklockorna där jag går med ett mantra i huvudet: Allt har ett slut, det tar aldrig slut. Men vad kommer det där ifrån?

"Faust är den som aldrig stannar upp, men som egentligen vill dö", läser jag på teaterns hemsida när det virvlar upp damm ute på parkeringen, damm från forna tider, damm från forna tiders människor. Och överallt har det spelats teater härute, eller överallt har Jan Mark och Peter Oskarson spelat teater härute.

Nu sitter vi tillsammans inne i ”reningshuset”, restaurangen i vinkeln mellan lilla klockan och regenereringshuset/retorten. Klockan är fem, det är deras lunchtimme.

Vi är lite trötta, alla tre.

– Kaos, likafullt kaos! Säger Peter Oskarson. Vi vet aldrig hur vi ska få ihop det. Är det aldrig så på en redaktion, Sanna?!

Jag nickar, det är en vecka till premiär för dem. En vecka för ett slags avslut på ett teaterprojekt, en Faustföreställning, som pågått under så många år, som vanligt när den minutiöst noggranne teatermannen Peter Oskarson är inblandad, men:

– Det är Kurts projekt, säger han. Det var hans idé, ett motströmsprojekt. Han älskade tanken på en Faust i gasklockorna!

Vi tystnar. Det gör lite ont att prata om Kurt Nylander, vännen och teaterchefen, som hastigt gick bort på försommaren 2014.

Idén var alltså Kurts och Folkteaterns Faust är det största som gjorts i klockorna på länge, som Karamasov-bröderna eller Orestien eller Amledo, säger vi som kommer i håg. Större, säger Oskarson och Mark.

Ett teaterarbete som gått från Goethes berömda texter, Faust I (1808) och Faust II (1832) upp i en föreställning som tar spjärn mot de eviga frågorna: Lever vi i den yttersta av tider? Vad är framsteg och vad är utveckling? Är framåtrörelse alltid av godo? Och när har man sålt sin själ (för att få kunskap om evigheten)? Här är mötet mellan de levande och döda själva förutsättningen för äventyret, där besökarna tillsammans med Faust får ge sig iväg för att utforska den lilla världen och sedan den stora, med Mefisto som följeslagare.

Goethe arbetade till och från i sex decennier med sin berättelse om Faust, vilken han lånade från den medeltida myten om magikern som sålt sig till djävulen. Detta både profetiska och tillbakablickande verk, ett av världslitteraturens största, blev lika mycket mysteriespel som commedia dell'arte-pantomin.

– Här finns en ironi, säger Peter Oskarson. Och här finns gudomliga historier, men det är inte säker att allt förstås i vår tid. Publiken har inte samma referenser i dag. Dessutom har vi inga svar, bara frågor, vilket är teaterns uppgift. Platons dialoger med Menon har blivit som en programförklaring för oss, där ställer han frågor som vad är dygd och vad är rättfärdigt?

Och i Goethes verk har man strukit och lyft fram, förändrat och sparat. En grundtanke är att all text som används är nyöversatt, bearbetad. Nån nämner Peter Steins föreställning av både Faust-ettan och tvåan, in extenso och hur det blev en föreställning på 21 timmar. Folkteaterns ska klocka in på tre och en halv. "Fragment av en tragedi" är föreställningens underrubrik och dramaturgin står på gammalt folkteatervis alla inblandade för, men främst parhästarna Oskarson och Mark. Det finns inte så många nyöversättningar av Faust, konstaterar de med två bibliofilers hängivna erfarenhet.

– Vi läser på originalspråk och så ger vi varandra läxor, säger regissör Oskarson. Vi arbetar och arbetar om, tills vi båda tycker att det är bra.

– VI har valt scener och fragment hos Goethe som talar till oss, säger dramaturg Mark. Det blir så intressant att veta hur Faust gör, hur han tänker, hur allt griper in i hans liv, in i våra liv. Det är både tragiskt och ironiskt och skrivet på nio olika verksmått, men med en väldig grace.

Varför spela just Goethe i dag?

– Därför att han är en av de verklig stora berättarna, en sådan som man kan berätta om i varje ny tid, säger Peter Oskarson.

– Den här berättelsen drivs av så mycket lust, den flyter över alla genrer, säger Jan Mark. Den är inte krånglig egentligen utan fylld med underbara stycken. Och de gånger texten spretar och spjärnar emot så är det också lustfyllt.

– Och Goethes ideal när han skrev den var Mozarts Trollflöjten, fyller Peter Oskarson i.

– Och den sågs av 6000 personer, säger Jan Mark.

De två vännerna förlorar sig en stund i denna mörka fredagskväll mitt i det fiktiva – möjligen det inre – scenljuset. Men varje uppsättning är något nytt, enas de, så klart. Men området, hela det omslutande gasklockeområdet, ligger där det alltid har legat och spelar en stor roll. Det är här Faust och Mefisto färdas i tid och rum...

– ...mellan de levande och döda i en labyrint som de kanske aldrig hittar ut ur och de döda vänder sig till de levande och manar till besinning, säger Peter Oskarson.

Ett par grabbar till, liksom. Och kvinnorna i Faust?

– Gretchen och sköna Helena och portvakterskan, säger Peter Oskarson. De finns plats för många spännande kvinnor här.

Gasklockeområdet närmar jag mig med något som liknar vördnad, hur ser ni på det? Jan Mark nickar och pratar om klockornas skönhet och en nästan "platsspecifik teater" – som begrepp ju sedan länge använt i bildkonsten – även om han inte riktigt gillar termen, men hur legendariske scenografen Peter Holm alltid tillför något här.

Peter Oskarson sätter ner foten:

– Det där är en romantiserad blick, de som stått i de här rummen och slitit ut sig i kylan ser inte samma sak. Jag minns en kvinna som blev så upprörd när vi skulle spela teater i valsverket i Iggesund, men hennes inställning förändrades när hon kom och såg föreställningen.

Och Faust-musiken då, den häktar ordentligt fast vid samtiden?

– Ja, eftersom Mozart var död tog vi Moto Boy, ler Peter Oskarson. Sen har vi ju ända sen 1980-talet pratat om att göra nåt mellan Folkteatern och andra aktörer, nu blir det äntligen av med Gävle Symfoniorkester och Skottes Musikteater.

– Och vi har gamla vänner från tiden här som tittar in, sätter sig längst bak och följer repetitionerna, avslöjar Jan Mark.

Sen säger han att möjligen är Faust en "tack-och-avskeds"-föreställning. Men, säger jag, sist vi satt här tillsammans pratade vi Krilon, Eyvind Johnson romantrilogi, ju? Och jo, den finns fortfarande med på önskelistan hos båda.

Men annars, just nu, så finns djävulen i Gävle då?

– Det är en bra fråga, men den ska man inte svara på, inte i dag, säger Jan Mark.

En timme, lite drygt, har gått. Mer tid för eftertanke finns inte denna fredagskväll.

– Tre och en halv timme, inte en minut till!

Pressavdelningens annars så vänliga Gro Oskarson Kindstrand ser lite sträng ut när Oskarson och Mark börjar köpslå om själva föreställningens längd. Hon följer mig ut och säger att första gången hon hörde om Folkteaterns Faust var 2011, nu oroar hon sig lite över att pyrotekniken inte ska hitta sin plats – i tid.

Jag scrollar fram teaterhemsidan igen: "Faust är den som aldrig stannar upp, men som egentligen vill dö. En som inte tål begränsningar, som tycker att livet är för litet. En människa som är vetgirig, njutningslysten, förälskad och många gånger hänsynslös. Faust är alla. Du och jag."

På fredag är han över hela Gasklockeområdet i Gävle.

Läs våra andra Faust-artiklar:

Kan man reflektera utan moral?

Faust i Grekland

Skottes ska bjuda på skrönornas Faust

Moto Boy gör musiken till Faust