Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Här flyter sorgen fram

Fält utan slut. Evighetslånga floder, mangrovesnår, bananbuskar och sumpmark.

En tidlös värld, en ändlös sorg. I novellsamlingen, bestående av sexton vemodiga berättelser, beskriver Nguyen Ngoc Tu ömsint sin barndoms Vietnam. Vi får följa vinddrivna ankuppfödare, turnerande kabarésällskap och brustna hjärtan. På ett vardagsnära språk skildrar hon vanliga vietnameser i ett samhälle som nästan helt undgått modernisering – naket beskrivs människor plågade av fattigdom och saknad. Här är kampen för överlevnad ständigt närvarande.

Nguyen Ngoc Tu, som tidigare skrivit fjorton böcker, har en trogen läskrets i hemlandet och hon har bland annat belönats med det prestigefyllda ASEAN-priset som årligen delas ut till sydöstasiatiska författare. Novellerna i den här samlingen avslutas ofta abrupt utan att lämna efter sig något spår av hopp. De lämnar tankarna att vandra; ett utrymme för egna reflektioner. Jag försöker hitta symbolik – någon form av dolt budskap – men tvingas inse att det kanske inte finns något. Kvarstår gör bara den där känslan av hopplöshet. Ibland avslutas berättelserna med en fråga, ett uppgivet: ”men vad skulle det vara bra för?” Eller: ”fanns det ingenting som var värt något?” Nguyen Ngoc Tus svårtydda uttryckssätt är lika otillfredsställande som det är tilltalande.

I titelnovellen ”Fält utan slut” får vi följa ankuppfödaren Vu och hans familj på färd genom flodernas Sydvietnam. När novellen kom ut år 2005 fick författaren en reprimand från den lokala styrelsen för att ha skildrat folkets eländiga situation utan att hänvisa till de framsteg som gjorts i landet, utan att visa tillförsikt. Den är samhällskritisk i sina skildringar av företeelser som, enligt regimen, inte är tillbörliga inom litteraturen. Novellen blev dock en stor succé i hemlandet och filmatiserades år 2010. I öppningsscenen beskrivs hur en prostituerad kvinna lynchas av en grupp bybor; obarmhärtigt slås hon blodig och antastas.

Jag grips av den starka gestaltningen av mänsklig utsatthet. Nguyen Ngoc Tus mästerliga förmåga att måla med ord ger oss en detaljrik inblick i vietnamesisk kultur. På gott och ont. Och trots det genomgående vemodet så präglas hennes berättelser av värme och en viss dialektal humor. Det märks att författaren tycker om sina stackars karaktärer. De är alltid snälla – men det är inte världen.

Helena Jäderqvist