Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Här ligger Batman i lä

Annons

”Watchmen” är serieromanen som ansågs omöjlig att filma. Den var för mångbottnad, för avancerad och för tidsbunden. Redan under förtexterna sätts tonen. Watchmens bakgrund avhandlas och vävs samtidigt ihop med mordet på JFK, Vietnamkriget, Sovjethotet, innediskoteket Studio 54, Andy Warhol och en rad andra händelser och personer.

Men så är det här heller inte en skapelse som följer i, låt säga Fantastiska fyrans endimensionellt mjäkiga fotspår, snarare precis tvärtom.

Det här är nog så nära en superhjältegestaltning av episka proportioner som man någonsin kommit på film. I det avseendet ligger till och med Christopher Nolans uppryckning av Batman på senare år i lä.

Ramhandlingen utspelas på åttiotalet och består av en noirhistoria där den närmast psykopatiske Rorschach agerar privatdeckare för att ta reda på vem som dödat den långt ifrån sympatiske kollegan The Comedian. Samtidigt hänger ett kärnvapenhot över världen eftersom USA och Sovjet inte verkar kunna enas allmedan Rorschach före detta kollegor alla framlever sina dagar ensamma i ett tillstånd av depp, saknad och tomhet sedan superhjälteyrket förbjudits av myndigheterna.

”Watchmen” betraktades länge som omöjlig att filmatisera på grund av sin komplexitet, men Zack Snyder har gjort ett utomordentilgt jobb med att sy ihop säcken. Vad jag förstår har regissören varit serieromanen extremt trogen, vilket betyder att den passerar tabubelagda gränser som superhjältefilmer vanligen inte gör. Inte minst är våldet grövre än vad man är van vid, blodet skvätter nämligen tidvis ganska friskt på ett uppfriskande kompromisslöst sätt. Dessutom är det svårt att inte lyfta på ögonbrynen åt en het sexscen med vår egen Malin Åkerman som en av deltagarna. Fast framförallt är det nog trots allt de flerdimensionella karaktärerna som utgör det största lyftet.

Det här är faktiskt individer man bryr sig om på riktigt trots att de bär tighta trikåer större delen av tiden.

Sedan har Snyder även lyckats pressa in serieskaparen Alan Moores samhällskritik och existensiella funderingar också, vilket ger det här ytterligare gravallvarliga och ogenerat pretentiösa dimensioner. Snyder har således gapat över hela stycket utan att mista det, något även den i mitt tycke överdrivet grinige Moore borde kunna erkänna. Sedan är ”Watchmen” förvisso inte helt perfekt, men i sin genre är det här ruskigt stark och imponerande (super)filmkonst.

Peter Eliasson