Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hårdkokt och visuellt men inte särskilt mycket mer

Ännu ett dataspel har fått (film)liv. Att Hollywood aldrig lär sig av sina misstag, kan tyckas. Men om inte annat är ”Max Payne” måhända den visuellt läckraste av alla dessa filmatiseringar. Vi talar ett mörkt regnigt New York med tydliga film noirblinkningar och en bitter hämndlysten man i handlingens centrum som skjuter hellre än frågar mer än det nödvändigaste.

Säg vad kan man väl önska sig mer i den här sortens hårdkokta sammanhang? Egentligen inte så överdrivet mycket mer om man nu ska vara ärlig. Enda problemet är att man sett det här så mycket bättre tidigare.

Max Payne är snuten som förflyttats till den hopplösa avdelningen för icke uppklarade mord sedan hans fru och barn blivit brutalt mördade i förortsvillan.

Livsgnistan är på dekis, men han tänker i alla fall inte låta sin familjs akt hamna på det egna skrivbordet. Därför ägnar han fritiden åt att banka upplysningar ut buset för att i bästa fall finna deras baneman. Dessvärre bär det sig inte bättre än att vår desillusionerade hjälte blir misstänkt för mord. En förförisk dam han nobbat att ha älskog med blir nämligen tagen av daga strax efteråt, varpå mysteriet gradvis kompliceras i en rasande fart.

Enligt folk som vet bättre är Max Payne någorlunda trogen sin spelförlaga. Ändå är det inte speciellt svårt att se lånegodset från diverse alster, typ Sin City, Constantine och Matrix. Vid en jämförelse med dessa favoriter drar denna rulle tyvärr också det kortaste strået. Den actionsugne kan förvisso glädjas åt några riktigt häftiga sekvenser, typ en shoot out på ett kontor som tangerar upplösningen i den nyligen aktuella ”Wanted”.

Men trots den högljudda förpackningen väger ”Max Payne” på tok för lätt. Karaktärerna är trista staffagefigurer och de sentimentala inslagen tämligen likgiltiga samtidigt som dramats ”oväntade” bad guy lyser som en semafor på ett alldeles för tidigt stadium. Följaktligen förblir den toksnygga förföriska looken Max Paynes största tillgång även om den tidigare så menlöse charmören Chris O’Donnell för all del också mot alla odds briljerar i sin tolkning av en nervöst ryggradslös företagshöjdare.