Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Harning, spriten och böckerna

I dag är det världsbokdag. Somliga författare skriver på randen till alkohålet. Anderz Harning var en sådan.

I går berättade vi om Harnings dolda sidor, bland annat som dockspelare.

I dag skriver barndomskamraten Claes Sundelin om hur alkoholen tog plats i Harnings författarskap.

Claes Sundelin är fackboksförfattare och professor emeritus i socialpediatrik.

Han växte upp nära Anderz Harning i Hudiksvall.

...............

Anderz Harning och jag var skolkamrater.

Jag umgicks med honom mest under året före realexamen, dvs i 15-årsåldern. Vi rökte tillsammans och jag tror att Anderz introducerade mig i öldrickande.

Han var mer avancerad än jag i bägge konsterna.

Han nämnde aldrig något om sina traumatiska barndomsupplevelser för mig.

Anderz bodde under skolåret inackorderad hos sin mormor i posthuset i Hudiksvall. Henne behandlade han som ett tjänstehjon. När vi kom upp på hans rum beställde han kaffe och bullar som snart dök upp och serverades på ett litet undergivet sätt. Anderz fortsatte sedan i latinlinjens första ring och försvann ur min närmaste bekantskapskrets. Gästspelet i gymnasiet blev nämligen kort. Anders slutade och gick till sjöss. De följande åren träffades vi sporadiskt.

Jag läste hans debutroman och var rätt imponerad. Den hade bra skrönor och språket bar.

Omkring tio år efter debuten gjorde han en oannonserad visit. Jag jobbade på Akademiska sjukhuset, hade familj med tre barn och levde ett svenssonliv med mycket jobb.

Anderz hade blivit ganska tjock och hade en bohemisk apparition. Han undrade snart om vi hade något drickbart hemma. Det var dåligt med det. Vi hade bara ett kärl med svarta vinbär som vi gjort brännvin på. Det hade gått åt men bären och viss vätska var kvar. Anderz åt upp de indränkta bären och den resterande vätskan. Därefter blev han hänvisad till lättöl och klämde under klagomål i sig ett antal i rask takt.

Jag minns inte vad vi talade om. Vi kände oss som Tommy och Annika som fått besök av en Pippi som kommit lite på dekis. En av våra döttrar dök upp och ställde sig som vanligt på händer mot kylskåpet. Anderz replik med sträng röst:” Gör dig inte till!”.

Efter detta har vi träffats tillfälligt några gånger. Någon vidare kontakt blev det just inte. Anderz var bullrande och provokativ tills det blev nödvändigt att fråga om han var oförskämd av någon särskild anledning. Då såg han lite ledsen och överraskad ut. Han kunde replikera att han aldrig träffat någon braaaa läkare som kunde tala om att hans astma for gott av ihärdigt rökande och att alkohol var nyttigt.

Stålbadet och Asfåglarna som jag betraktar som höjdpunkter i hans författarskap. Det är viktiga tidsdokument och skildringen av barnmisshandeln i Stålbadet är gastkramande och banade väg för en genre där detta samhällsproblem tydliggjordes. Det har diskuterats hur sann skildringen är i dessa romaner. För mig är den i grunden trovärdig, det kan finnas episoder som förstärkts, men tveklöst har han skildrat ett barns lidande och utsatthet på ett sätt som bär det självupplevdas prägel. Det är många författare som senare skildrat barndomar präglade av övergrepp och kränkningar, men Anderz Harning var en av de första.

Det finns ett underliggande tema i de följande romanerna som jag intresserat mig speciellt för. Det är hur Anderz alkoholsjukdom kom att påverka hans självbild och författarskap.

Tidningslorden från 1977 är ett försök till uppgörelse och attack mot Hjörnekoncernen, som under 70-talet skapade ett västsvenskt mediemonopol. Det är journalisten Torberg som för kampen mot koncernen. Han verkar flera år som kåsör på en uppköpt tidning, men nu dras snaran åt och friheten att skriva kritiskt beskärs.

Torberg är Harnings alter ego intill förblandning. Torberg presenteras i Tidningslorden som svårt alkoholberoende. Han plågas av ständiga bakfyllor, kroppsliga besvär inklusive tilltagande fetma, apati och oförmåga att samla ihop sig arbetsmässigt ett samt paralyserande självförakt. I de här skildringarna är Torberg-Harning mycket skoningslös mot sig själv och självutlämnande på ett helt ogarderat sätt.

Ja, Harning är verkligen illa ute och han duckar inte för insikten. Boken handlar om hur han skall avslöja den korrumperade och manipulerande tidningskoncernen i en skrift som skall krossa alla eländiga makthavare i branschen och deras odugliga omoraliska lakejer.

Arbetet med boken ska bli samtidigt bli den hävstång som hjälper Torberg-Harning upp ur det djupa och hala alkohålet. Sådant har hänt förr förstår man, arbete med mening är en beprövad väg till en nykter period.

Ryktet om boken sprider sig och koncernen är oroad. Torberg kan man aldrig lita på. Han kan hitta på att skriva vad fan som helst, Torberg är så elak och opålitlig att man inte ens kan lita på att hans välkända och svåra alkoholproblem skall lägga hinder i vägen.

Nu finns ju boken Tidningslorden så Torberg-Harning lyckades mot dåliga odds att samla ihop och genomföra projektet – eller gjorde han det? På ett viktigt plan tyvärr inte.

Ett effektivt angrepp på koncernen skulle ha krävt research, fakta, belägg, exemplifiering, analys, men detta omfattande och krävande projekt var Anderz Harning inte mäktig, eller möjligen låg det heller inte i linje med hans natur.

Det vi får i Tidningslorden är en roman om den bok som Anderz Harning drömmer om att skriva. Det ger honom utrymme att teckna både roliga och infama porträtt av figurer som rör sig i medievärlden, men dessa karaktärer blir så karikerade och endimensionella att den o-initierade läsaren blir övermätt. Det enda verkliga undantaget från det journalistiska förfallet är den skribent som läsaren kan identifiera som Ingrid Segerstedt-Wiberg, dotter till den legendariske Torgny Segerstedt.

Bokens verkliga styrka ligger i självporträttet av den alkoholsjuke och självföraktande Torberg med sitt frihetsbegär, sin kompromisslöshet och sitt förakt för allt taktiserande i en ofullkomlig värld. Den bilden är stark, men det var nog knappast det Harning tänkte sig som bokens styrka när skulle sätta torped under arken. Han är 40 år när boken skrivs och han har 14 år kvar att leva.

I en Skatteindrivarens död, från 1980, möter vi Torberg på nytt. Nu går han till storms mot den svenska byråkratin, särskilt skattebyråkratin. En viktig bakgrund är Harnings egna trassel med skattemyndigheterna när det gällde avdrag som inte godkänts.

De satiriska uppgörelserna med allt som luktade byråkrati blir ett tema som ska prägla författarskapet ända fram till hans död. Harning rubricerar själv sin bok som en svart fars och det är en bra beskrivning på denna spretiga men glimtvis festliga skröna.

Här finns till exempel skattemyndigheternas bekymmer över de fria yrkesutövarna som skribenter, trollkonstnärer, akrobater och andra svårplacerade individer utan fast anställning. En av dessa för skattebyråkratin tvivelaktiga figurer är dvärgen Jojo som skriver sina memoarer och yrkat avdrag för arbetsrum.

Enligt bestämmelserna får ett arbetsrum inte innehålla en soffa eller en säng som är längre än 130 cm, det är nämligen inte meningen att man skall kunna sova i arbetsrummet. Jojo är emellertid endast 122 cm lång och kan därför till skattemyndigheternas förtvivlan tänkas ta reglementsvidriga vilostunder i arbetsrummet. En delegation uppsöker Jojo för att försöka lösa detta oerhörda och provocerande problem. Den förvirrade dvärgen blir rejält utskälld för sin brist på solidaritet med skattemyndigheternas strävan att maximera inkomsterna till staten och byråkratin. Hur skulle det gå om åtta miljoner invånare i sin egenskap av dvärgar skulle yrka avdrag för arbetsrum? Jo, staten skulle gå bankrutt genom en förlust på 24 miljarder.

Hur står det då till med Torberg- Harning själv numera?

Jo, han befinner sig på en ö i Söderhavet på rymmen från skattemyndigheterna. En mäktig delegation från myndigheten är utsänd för att fånga in honom, men Torberg njuter av klimatet, den billiga spriten, en vacker, undergiven älskarinna och umgänget med en gammal överste och vivör från kolonialtiden. Torberg mår klart bättre här än i Tidningslorden. Han super hårt, men bakfyllorna är lindrigare och självförebråelserna saknas. Inga familjeförpliktelser tynger tillvaron. Nog är han på rymmen allt!

Romanen är full av furiösa attacker och utläggningar angående svensk byråkrati, dessa utläggningar får samsas med vad jag nog vill kalla tröttsam spritromantik och machosnack. Det är mycket tal om kvinnobröst och vaga anspelningar på heroiska sexuella bedrifter, men mer explicita sexskildringar saknas helt.

Mot slutet av romanen verkar Harning själv tröttna på sitt projekt och när den värste skatteindrivaren slutligen hunnit upp honom låter han helt enkelt denne omkomma genom att bli offer för en jättebläckfisk.

Men som vanligt finns det viga partier. Ett exempel är när Torberg för översten skall förklara konsekvenserna av att myndigheterna kommit fram till att fria yrkesutövare är anställda av sig själva. Det innebär bland annat Torberg inte utan vidare kan avskeda sig själv vilket han vill göra. Det måste finnas sakliga skäl. Visserligen har arbetsgivaren Torberg skriftligen för myndigheterna påvisat stora brister i Torbergs förmåga att arbeta och arbetstagaren Torberg har erkänt dessa, men det räcker inte.

Facket protesterar och föreslår att Torberg skall MBL-förhandla med sig själv.

Satiren i En skatteindrivares död blir aldrig riktigt effektiv. Rundpallarna blir för yviga och träffar inte med tillräcklig precision. Byråkratiskt krångel har vi väl alla erfarenhet av, men de bör inte se ut som väderkvarnar om man skall ta det hela på allvar.

Huvudproblemet med byråkratin är inte dess krånglighet utan om och när den inte behandlar medborgare lika. Det är olika former av korruption och brist på ämbetsheder som är det allvarliga med all byråkrati. Dessa aspekter finns, men de drunknar i det farsaktiga.

Anderz Harning kunde tveklöst skriva och hade en stor talang. Han var också ett stort barn, en litteraturens Ricky Bruch skulle man kunna säga. Betydande insatser växlade med magplask. En hel del av talangen försvann i alkoholdimmorna. Psykologiskt har en del likheter med konstnärer som exempelvis Cornelis Vreesvijk och Charles Bukowski: dragningen till det grandiosa, gränslösheten, det självdestruktiva livsmönstret och en tillvaro som kretsar kring alkohol, droger, trassliga relationer, sunkiga barer och smutsiga hotellrum.

Men man borde också komma ihåg Anderz Harning för hans obestridliga frihetslängtan, hans motstånd mot auktoriteter. Rötterna till det kan sökas i den traumatiska fadersrelationen. Hans livs tema grundlades i barndomen

Jag känner beundran för hans totala brist på inställsamhet och taktiserande.

Han var inte rädd för att göra sig omöjlig i alla läger.

Den sorten är det ont om.

Frid över hans minne.

Claes Sundelin