Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hårt liv, sjömanslivet – inte minst på tidigt 1900-tal

/
  • Mycket folk är i rörelse på detta vykort från Gävles hamn, daterat 1905. Till vänster på bilden ses tullhuset, ritat av stadsarkitekten Mårten Albert Spiering. Det revs 1969.
  • Sven Nilsson som ung och stilig sailor. Med tiden skulle han bli förman på  Gefle Porslin, där han var verksam under ett halvt sekel. 
  • Manskap på passagerarångaren Gefle – som även tog gods – byggd 1871-72. Inget befäl är med på bilden, som är odaterad. Fartygets namn anas i överkant, liksom skeppsklockan (ovanför huvudet på den stående mannen längst till höger).

Annons

 Hej å hå, jungman Jansson, what shall we do with the drunken sailor... 

Sommaren 1970 intervjuades ett antal gävlebor, de flesta födda före sekelskiftet, om sitt liv till sjöss. Också några sjömansänkor intervjuades. Deras minnen gällde 1900-talets första hälft och till stor del dess första tredjedel. Intervjuaren hette Anders Björklund. Hans uppsats om sjömän och sjömansfamiljer belyser något om hur man har levat i Gävle, exempelvis på Söder och på Brynäs.

De flesta sjömännen kom från arbetarhem. Barnen började förvärvsarbeta som 14-15-åringar. Familjerna behövde deras inkomster. De kunde börja arbeta redan medan de gick i skolan, på kvällar och lov, till exempel som handräckare på brädgårdar eller som springpojkar. Flickorna hjälpte till med hemsysslor och blev ofta pigor. Även handikappade måste bidra till försörjningen. Det berättas om en pojke som haft polio och blivit förlamad i ena sidan. Han arbetade på en såg, där han matade en speciell hyvel, vilket kunde göras med en hand.

Den ständiga fartygstrafiken i hamnen och de gästande sjömännen var spännande inslag i stadsbilden i Gävle. De flesta Gävlepojkar kände någon som varit till sjöss och kunde berätta därifrån. Fast sjömannens yrke var slitsamt, fanns en lockelse – och en möjlighet till frigörelse från hemmet.

Särskilt under första världskriget var förtjänsten god till sjöss. En relativt ung sjöman kunde tjäna som en vuxen och erfaren industriarbetare. Men sjömansyrket sågs av de vuxna som äventyrligt och föga stadgat. I Gävle kunde man ju se de besökande sjömännen rumla på krogarna. Det gav inte sjömansyrket särskilt hög status.

Att yrket dessutom var riskfyllt gjorde föräldrarna obenägna att skicka sina söner till sjöss. En av de intervjuade berättade så här: ”Far och mor försökte avråda. Men jag kälta och kälta och till sist sa farsan: Släpp ut han så han får lära sig veta hut.”

Första mönstringen gjordes ofta i Gävle. Men då gällde det vanligen fartyg som gick på Östersjön, och sjömännen ville i regel se mer av världen. I Stockholm och Göteborg kunde de mönstra på fartyg som gick ”på värmen”.

Ombord krävdes militärisk lydnad, och hierarkin var markerad. Befälet sov i en del av fartyget, manskap av olika kategorier i andra delar. Kapten, befäl, underbefäl, besättningsmän och ekonomipersonal kunde ha olika mässar. Däcksfolk och maskinfolk kunde ha var sin sida i besättningens mäss. Man kunde skilja på babölingar och styrbölingar, det vill säga manskapet på babords respektive på styrbords vakt. Dessutom hade sjömän med erfarenhet från segelfartyg vanligen större anseende än dem som bara prövat på ångfartyg. Vidare skilde man på folk efter geografiskt ursprung. Några citat: ”Engelsmän är präktiga.” ”Estlänningar är inget sjöfolk.” ”Spanska sjömän är bra men barnsliga.”

På segelfartygens tid och i ångfartygens barndom mönstrade sjömannen för en ”seglation”. Det innebar att han band sig för skutan under hela seglingssäsongen. Den första svenska hamn som nåddes efter nyår innebar slutet på seglationen.

Man kunde spara en del av lönen, medan man var ombord. Mat och sovplats ingick i löneförmånerna, men kläder måste man hålla själv. Om en sjöman bröt mot reglerna ombord, kunde en del av hans lön hållas inne så länge han var påmönstrad. Detta kunde vara ett sätt för kaptenen att hålla sitt manskap kvar. Man rymmer ogärna, om man därmed går miste om en stor del av den intjänade lönen. Men det innebar också att en sjöman med försörjningsplikt kunde behöva mönstra av för att få ut de pengar han hade innestående.

Fram till tiden före andra världskriget låg fartygen stilla under vintern. Sjömännen fick ingen hyra utan måste söka sig tillfälliga påhugg, till exempel som stuvare. Några citat: ”Varför jag slutade gå på sjön? Jo, jag hade fått nog och så hade jag fått en fjälla. Livet ombord var för jävligt.” ”Jag gick till sjöss av äventyrslusta och sedan i land för att jag fick mycket bättre betalt som stuvare.” ”Far sa: Nej, jag har skaffat dig jobb som lokeldare från och med i morgon. Det är dags för dig att stanna i land och gifta dig.”

Ofta slutade den unge mannen som sjöman, när han gift sig. Det var avsevärt vanligare med gifta sjöbefäl än med gifta sjömän. De långa perioder som man och hustru levde åtskilda medförde naturligtvis komplikationer. Det berättas om sjömanshustrur som av sina män fått de mycket populära engelska porslinshundarna, som ju förekom i par. Hundarna ställdes i fönstret. När mannen var hemma, vände hon dem med ryggarna utåt. Det var en signal till älskaren att han skulle hålla sig borta.

Men det var nog vanligare att mannen hoppade över skaklarna.

När pappa sjöfararen kom hem, hade han förstås presenter med sig till hustru och barn. Han kunde till exempel ha köpt skor och tofflor till hela familjen i Holland, eftersom de var billigare där. Barnen kunde ofta vara blyga för fadern, som de kanske knappt kände igen. Och det berättas om en hemvändande sjöman som hälsades av sonen: ”Väck med dig, här ska vi inte ha några gubbar!”

Hustrun tvingades ju bli självständig under mannens långa frånvaro. När han kom hem och började lägga sig i sånt som hon skött själv – hushållsbestyr, disponering av pengar, barnuppfostran och dylikt – kunde det skapa irritation. En av dem som Anders Björklund intervjuat berättar: ”Då hustrun tyckte att mannen hade varit hemma länge nog, kunde hon lägga sjömansboken på matbordet. Det var en vink åt mannen att nu borde han ge sig till sjöss.”

Själv hade jag mångårig och tät kontakt med en granne i Gamla Gefle, Sven Nilsson (1898-1995), som var en god berättare. Han växte upp i en släktgård på Övre Bergsgatan och i en mycket fattig familj, arbetade som pojke först på ett lager, sedan på Gävle varv och i Elof Malmbergs sadelmakeri. I det senare stansade han material till arbetshandskar. 17- eller 18-årig var han i hamnen för att hämta något åt Malmbergs i tullen. 

– Då gick jag in på Sjömanshuset, sa Sven, det var ungefär i tredje magasinet från Svängbron, och frågade om det fanns någon hyra. Elfstadius hette ombudsmannen. Nej, sa han. Jag gick, men han kom ut och ropade: Kan du koka kaffe och potatis? Ja, sa jag. Du kan få bli kock, sa han. Kom tillbaka på lördag!

Sven gick tillbaka med dragkärran och sa upp sig direkt. Arbetsgivaren var välvillig och erbjöd honom att komma tillbaka, när han gått i land igen. Sen bar det av hem för att packa sjömanskistan med kläder, kuddar och toalettartiklar.

– Jag lånade en kokbok av en gumma i Frälsningsarmén, för det hade aldrig funnits någon kokbok hemma. Jag kunde inte laga mat. Men jag hade ju varit med i scouterna...

Det var en segelskuta, berättade Sven, en råsegelskonare som hette Arken och som var från Brantevik i Skåne. Kapten hette Månsson och styrman hette Göransson. De var svågrar. Man lastade trä i Söderhamn och tog det till Ålborg i Danmark. Det var också cement i lasten. Genast blev han sjösjuk, men sen aldrig mer.

– Jag fick bo bland styrmännen akterut. De andra bodde i skansen förut. Vid den här tiden låg briggen Gerda i Stockholm och var vitmålad. Jag var ombord där. Det var en helsvensk besättning, så när som på en tysk. I Ålborg rymde en jungman, och jag bad skepparen att få hans jobb i stället. Då hade jag varit kock på Arken i sex månader. I stället för mig tog man dit en steward. Det var litet finare än en vanlig kock.

Men maten var usel, vägglössen många och Sven trakasserades för att han protesterat. Det blev bara en seglation för hans del. Han gick tillbaka till Malmbergs läderfirma. Sjömanslivet är hårt, som Lasse ”Halvan” Halvarsson brukar framhålla i GD.

Barbro Sollbe

Annons