Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Heidenstam 150 år

/

Annons

I går, den 6 juli 2009, var det 150 år sedan Verner von Heidenstam föddes på Olshammar. Hans författarskap inleddes år 1888 med diktsamlingen Vallfart och Vandringsår och hälsades som ett genombrott av den samtida kritiken som också förmådde urskilja samlingens litteraturhistoriska värde: den innebar slutet för naturalismen i Sverige. 1890-talet blev en glansperiod för Heidenstam; kulmen nåddes med de två volymerna av Karolinerna (1897, 1898) samt – i hög grad och över klassgränserna – av den diktsvit, Ett folk, som han lät publicera i Svenska Dagbladet den 22 september 1899, dagen för det årets andrakammarval.

Fram till 1909 befästes hans position som folktribun, läroboksförfattare (Svenskarna och deras hövdingar) och nykter debattör (unionsfrågan 1905), men i samband med firandet av hans 50-årsdag inleddes – med ett Strindbergsuttryck – nedrivningen. Bilden av Heidenstam kom att bli bilden av den mycket konservative diktaren. Situationen spetsades till ytterligare i samband med försvarsstriden och bondetåget 1914 och naturligtvis än mer under mellankrigstiden, fast därvidlag är det viktigt att minnas, att Heidenstam aldrig blev en svensk Hamsun.

Nya dikter (1915) blev hans sista verk; många dikter i den samlingen har blivit pärlor med tiden. De sista 25 åren tillbragte han off-side det samtida svenska kulturlivet. Han avled den 20 maj 1940. Sedan 1945 delas Övralidspriset ut. Enligt testamentet ska priset gå till författare, essäister och forskare med humanistisk inriktning. Årets pris går till Kristina Lugn.

Mångas bild av Heidenstam blev – som min egen – sammansatt av distans, förakt och mycket litet genuin kunskap om författarskapet. Man har utan betänkande identifierat Heidenstams dikt med hans liv, identifierat fiktiva gestalter med författarens jag; andra gånger har man låtit den sene Heidenstams brist på intellektuell stringens färga bedömningen av den aktive författarens prestationer; ytterligare andra gånger har hans kvinnoaffärer fått färga synen på diktaren – den o-moraliske eller i vart fall a-moraliske Heidenstam kunde väl inte skriva bra dikt?

Troligen ligger sådana här förhållanden – inflätade i varandra som de är – bakom det Heidenstamförakt som präglade även min bild av författaren vid de litteraturhistoriska seminarierna i Uppsala på 1960- och 1970-talen.

Vi var – dessvärre får man väl tillstå idag – omedvetna om sådana djupare liggande drivkrafter bakom Heidenstams författarskap som hans ensamhet, det är nog exponeringen av den som gör honom så modern i jakten efter en identitet; så här lyder första dikten i Ensamhetens tankar som utgör ett centralt parti av debutdiktsamlingen:

”Där innerst i min ande bor en gnista; / att lyfta den i dagen blev mitt mål, / min levnads liv, mitt första / och mitt sista.

Hon gled mig undan / tärde och förbrände. / Den lilla gnistan är min rikedom; den lilla gnistan gör mitt livs elände.”

Den där dikten var obegriplig för samtiden – den berättade ju ingen story, formulerade knappast någon urskiljbar tanke, pekade bara på den tendens som dikten tecknade av diktarens natur. I Nya dikter (1915) återvänder Heidenstam till samma motiv: Vad hette jag? Vem var jag? Varför grät jag? Här utplånas identiteten – mot den kosmiska glömska som väntar oss alla finns bara ett mirakel att ställa upp: vår korta stund på jorden, några sekunder av värme och ljus i en iskall, omätlig rymd.

Den gnista som Heidenstam talar om visar sig vara fröet till gemenskap: vi är ju alla lika utsatta. Heidenstam låter en dikt sluta: Skulle kärlekslöst vi gå och kalla? / Samma ensamhet oss väntar alla / samma sorgsna sus på gravens gräs. Man kan inför sådana rader komma att tänka på Gunnar Ekelöf: Det som är botten i dig är botten också i andra. Heidenstam och Ekelöf ser båda den ensamhet som är allas och som därigenom upphäver sig själv. Man kan nog – utan att övertolka – påstå, att det är denna grund som hela diktsamlingen Nya dikter vilar på. Född blev du att vandra / i den gyllene människoleken, som det heter i en dikt (Undret), vars slutrader lyder: /--/ prisa undret, att du föddes / människogestaltad, gudalik, / undret över alla under!

Människan är den enda varelse som hyser medvetande om övergivenheten, förgängelsen, döden men hon är också den varelse som kan hysa tacksamhet; Heidenstam återvänder så ofta till solen, njuter av solljuset, av sommaren; dess korthet låter han vara en erinran om livets flyktighet men även om att livet är identiskt med Paradisets timma!

”Du äng, låt kalkar glimma

Kring älvans lätta häl!

Du paradisets timma,

din dagg gjut i vår själ!

Än jublar fågelsången

kring gryningsljusa sund

så klar som första gången

i tidens första stund.”

Denna sida av Heidenstams författarskap förtjänar också vår uppmärksamhet.

Annons