Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hej länsmuseet, är allmogemåleriet iskallt nu?

Annons

Den 11 september i år är det 250 år sedan allmogemålaren Hans Wikström föddes. Han hade en omfattande verksamhet i södra Gästrikland och norra Uppland.

Tord Andersson skriver i sin uppsats om Hans Wikström från 1975 att det har sagts om Wikström att han är den som står för Gästriklands mest betydande insatser i svensk konsthistoria.

Själv framhåller Andersson att Hans Wikström framstår med sina efterlämnade rumsinredningar, väggmålningar och möbler som en av de mest intressanta målarna i svensk folkkonst. Hans Wikström är bland annat representerad på Nordiska Museet i Stockholm.

Hans Wikström föddes i Rättvik 1759, lämnade Dalarna med sin familj 1772 för att undkomma hungersnöd och missväxt i tron att Gästrikland skulle kunna utgöra en marknad för faderns allmogemåleri.

I stort var det inte bättre här. Hans Wikström kom så småningom under kanslirådet Schönbergs beskydd i Österfärnebo och fick gå i målarskola i Stockholm.

Hans gifte sig med en Hedesundadotter, flyttade omkring i landskapet, gjorde en avstickare på något år till Bollnäs, återkom till Gästrikland och bodde de sista 14 åren i Utomälven i Hedesunda där han dog år 1833.

Målare Hans är verksam med allmogemåleri hos de mer beställda bönderna på ömse sidor om nedre Dalälven under drygt 50 år.

Tord Andersson skriver att Hans Wikström utvecklade en egen stil och att det knappast märks något av dalmåleriet i hans verk.

I hans produktion finns inslag av barock, rokoko och empire och han avslutar sitt livsverk med påverkan från tidens nyklassicistiska strömningar.

Hans Wikström var dekoratör då han skapade sina rumsinredningar med vägg- och takmålningar och ibland också med möbelmåleri.

Är detta något att uppmärksamma? Eller är det för provinsiellt och allmogeinriktat i ett tidevarv när lokalt och knätofs är ute. Länsmuseet till exempel har stuvat om i sina utställningar så numera finns det inte ens ett vykort av Hans Wikströms urväderstavla från 1795 framme till försäljning.

Visst inser jag att fasta utställningar bör bytas ut mot nya och att tavlor från tid till annan bör hängas om och också bytas ut för att skapa mer intresse för Länsmuseets verksamhet och utställningar.

Men att ett jubileumsår för en målare, som beskrivs på det sätt som Tord Andersson gör och som finns representerad på Nordiska museet, över huvud taget inte är tänkt att uppmärksammas inom museets program- och utställningsverksamhet anser jag ändå är att inte leva upp till ett av de huvuduppdrag som Länsmuseet har.

Jag kan ha förståelse för att ideellt arbetande hembygdsföreningar kan missa att uppmärksamma detta jubileum, men att den institution som har det professionella ansvaret i regionen trots påminnelser inte tänker göra någonting kring 250-årsjubileet är uppseendeväckande.

Nu kommer det ändå att ordnas ett enkelt 250-årsfirande söndagen den 13 september med början klockan 13 i Ansgariikyrkan i just Utomälven. Hedesunda församling, ideella krafter kring Ansgariikyrkan och Gästriklands Kulturhistoriska Förening ordnar jubileet med gudstjänst, födelsedagskaffe och föredrag kring Hans Wikströms liv och måleri av Tuula Autio, Wikströmkännare från Upplandsmuseet i Uppsala.

Det har också funnits en tanke att på jubileet kunna visa en av Hans Wikströms mer häftiga målningar – en nattvardsscen målad som ett storbondekalas vid 1800-talets början i Sända, Hedesunda, och som nu innehas av V-Dala nation i Uppsala.

Nationen har ställt sig välvillig till att låna ut målningen, men Länsmuseet kan inte ens tänka sig att hjälpa till ekonomiskt med detta eller att ordna med försäkring och transport av målningen.

Företrädare för Länsmuseet skriver till svar att de tyvärr inte har möjlighet att delta i detta jubileum och att transport och försäkring nog ordnas bäst av arrangören.

Dock önskas det lycka till med jubileumsdagen.

Ogint och okänsligt är väl vad jag kan säga om Länsmuseets inställning. Nu är det så att arrangören varken har ekonomi för detta eller kunskaper kring försäkring och transport av konst.

Jubileumsfest blir det dock i alla fall, då det i Ansgariikyrkan finns sju väggmålningar som en passionssvit och en takmålning föreställande Jesu dop från Wikströms målarverkstad.

Men visst skulle det ha känts bra om lånet hade kunnat genomföras!

Jag hälsar alla hjärtligt välkomna den 13 september till Ansgariikyrkan.

Och ni på Länsmuseet, slå en signal om ni behöver hjälp med transporten!

Per Rask