Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hellberg fick inte kliva av scenen

Annons

Gävlesonen Claes Olson mjukstartade torsdagskvällen på CC-puben med att spela låtar som han skrev 1979, 1985 och 2014. Dessutom fick vi en fin svensk tolkning av Velvet Undergrounds "Pale Blue Eyes".

När Jimmy Jönsson, aka Adora Eye, klev upp på scenen blev det snäppet hårdare och snäppet högre. Med sin snygga orangea Gretchgitarr bjöd han på små kantiga historier som kunde vara ett drama från amerikanska södern, som om Nick Cave möter The Tallest Man On Earth.

Kvällens clou var så klart Mattias Hellberg. Han var där för att promota det nya svinbra albumet "In Egolectric Harmony" och är ute på en mindre turné. Nu var det Gävles tur. Ensam med en gitarr fick han igång mer ljud och känslor än vad de flesta band får. Om HBO gjorde ett drama om misär och brusten kärlek skulle detta kunna vara soundtracket.

Det är kargt, blått, höst och väldigt starka känslor.

Mattias röst är en personlig favorit hos mig och som han kved, sjöng, väste denna kväll.

Efter att ha startat med "Shine", som om det inte var en död sekund. Hans maskerade version av Chuck Berrys "Bye Bye Johnny" fick mig att stå fundersam en längre stund. Det var Dylans 70-tal fast i moderna kläder.

Vi fick 20 år gamla låtar han gjorde med Nymphet Noodles, vi fick fantastiska "It Won´t Grow", som han gjorde i makalösa duon Hederos & Hellberg. När låtarna i ordinarie set tog slut och tiden var egentligen ute, vägrade publiken släppa av honom från scenen och när jag lyckades med min ropning av Bob Marleys "Concrete Jungle", fast han inte var säker på om han mindes den, var jag nästan sugen på att skrika "håll käften" inåt lokalen där sorlet var alltför högt

Vi fortsatte att övertala honom och om det hade gått skulle han ha stått där och spelat fortfarande

Peter Alzén