Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hemman i Hälsingland

Annons

Nej, längre än till Hudiksvall i förra veckan kom inte vi kulturredaktörer i Liberal Press. Vi brukar årligen samlas till kulturträff men i finanskrisens spår försvann städer som New York och Prag lång bort i fjärran.

Nå, Hälsingland har en hel del att bjuda på. Vad sägs om ett världsarv, låt vara än så länge bara i vardande.

Inte fy skam.

Det är hälsingegårdarna, de grandiosa bondeslotten, ofta ett par tre våningar höga, som kandiderar till att bli medlemmar på Unescos världsarvslista. Dit hör redan nu storheter som Visby innanför ringmurarna och Falu koppargruva och Engelsbergs bruk i Västmanland.

15 gårdar är utvalda, Unescos jury vill ha en sådan precisering. Men mer inofficiellt ska alla gårdarna räknas in. Då kan det handla om bortåt ett tusental.

Egentligen skulle ett besked, från Sevilla, komma nu i juli (om jag fattat saken rätt), men juryn ville att man skrev om sin ansökan. Spetsade den, så att den inte blev så allmän. Beskedet kan alltså dröja. Men de jag talade med häruppe trodde nog på ett positivt besked, bara inte riktigt när.

Vad är det då för märkvärdigt med de här gårdarna? Varför behöver de bli kulturarv?

Ja, det är väl bara att titta på dem så ser man. Storvulna och granna, större än på andra håll. Det såg redan Linné på sin resa på 1700-talet då han fann dem ”täcka och in uti snygga och rena, bättre bygde än på annor ställe”.

Själv beväpnade jag mig inför resan norrut med Svenska Turistföreningens årsskrift från 1923 som har Hälsingland som tema. Det är här man kan hitta Nathan Söderbloms klassiska ”Hemma i Hälsingland” – lika omistlig för den sanne hälsingen som Johannes evangelium för den kristne.

Och redan här uttalade Sigurd Erixon, den legendariske professorn i folklivsforskning, dessa profetiska ord i uppsatsen ”Hälsingarnas hem”:

”Det som förstörts och alltjämt förstöres i Hälsingland av gammal ädel byggnadskultur kan aldrig ersättas, aldrig botas. Vad hjälper det oss, om alla forntidsgravar och kyrkoinventarier bli kringgärdade av lagens murar, när allt vad som ärvts och levat i kraft av skönhet ute i hem och gårdar synes dömt att förintas? Inför allt som vandaliserats och allt som underlåtits i kamp häremot, må man bedja: ’Herre, förlåt dem, ty de veta icke vad de göra’.

Hälsingland är eller var dock en gång Sveriges stoltaste landskap i fråga om byggenskap. Här ha funnits karska bönder, som behövt svängrum i sina gårdar och haft glädje av att se litet pompa och skönhet omkring sig. Så växte här upp dessa makalösa träborgar och timmerslott, varav ännu några bevarats och som verka så imponerande, där de ligga i dalsluttningar och älvbrinkar. Det var väl endast storbönderna som kunde bygga så, men dessa ha i Hälsingland varit ganska talrika, eller i varje fall velat uppfattas som sådana.”

Som vi ser var Sigurd Erixon redan 1923 ute i elfte timmen. Hur är det då inte i dag? Kanske är ett världsarv det enda som kan rädda detta viktiga kulturarv undan förödelse?

Ett stort allmogearv i Hälsingland har redan skövlats. De skyldiga har varit okunskapen och utvecklingen. Jag har hört konstnären Mårten Andersson berätta om hur han på 50- och 60-talen hittade gamla hängskåp och hälsingeskåp på sopbacken, offrade i den epok som skulle få namnet slit och släng.

Byggnader fick förfalla tills de inte länge kunde repareras. Över gamla ädla väggmålningar, kanske utförda av en Anders Ädel eller Gustaf Reuter klistrade man upp nya tapeter.

För att förklara dessa byggnaders omfång och rikedom har man talat om självägande storbönder – adeln gick inte norr om Dalälven! – som med linets och timrets hjälp fick möjlighet att visa upp sitt välstånd.

Man utbredde sig också gärna över hälsingens dragning till det granna och flotta, att han gärna skröt. Man talar om, sant eller inte, att hela gårdslängor stod i stort sett tomma med stolkarmarna fastspikade i fönsterbrädorna. Hälsingen slog gärna på stort och det var intrycket som gällde.

De där stora helgdagsstugorna användes till fest och då gick det glatt till. Högtidsgillen av folk och larm. Sigurd Erixon igen:

”Vilken yster kolorit och självmedveten pompa över dansen i dessa sirade bröllopsstugor, där dräkternas färgprakt brann som en hyllning till livet och glädjen stod högt i tak. Det mörka inslaget felades här ej heller, ty knivarna sutto löst i sina slidor och alltför ofta slutade gillet i blod.”

Förstukvistarna eller brokvistarna är omsorgsfullt och strålande fotodokumenterade av Hilding Mickelsson i praktverket ”Förstukvistar i Hälsingland” (som numera lär vara slut på förlaget). Vackrast växer de i Voxnadalen. I Alfta, min födelsebygd, prunkar Bångagårdens kvist i empire som en krokan, ett läckert bakverk man längtar att sätta tänderna i.

Men den här dagen far vi till Järvsö och gården Kristofers inte långt från Stenegård. Den har funnits i samma familj i 13 generationer. En högst levande gård så långt från ett museum som tänkas kan. Marken brukas. Där finns kor och tjurar och får, hundar och katter. En stor nybyggd lagård på betryggande avstånd från de många byggnaderna som utgör den på tre sidor kringbyggda hälsingegården, vars äldsta delar, flyttade, kan vara från 1500-talet

Den nybyggda ladugården stör inte alls. Ändå började en av länets antikvarier hicka och sucka när han såg den.

Nej, här vill man att gården ska leva ett verksamt, normalt liv. Vid ena gaveln står en studsmatta bredvid en ”övervintrande” snöskoter. Så skönt. Inne i feststugan, den riktigt gamla delen byggd i generösa mått, underbara originalmålningar av Anders Ädel.

Där kan besökande vänner bo på somrarna, där kan man fira sina högtider, precis som förr. Brokvisten med sina för Järvsö typiska s-svängda pelare är i sirlig rokoko, inte prunkande empire.

Det är så här ett världsarv ska vara. Inte ens byggnadsminnesförklarat, brukat av människor medvetna om traditionen, med skeptisk distans till myndigheternas ibland alltför fundamentalistiska byggnadsvårdare.

Måtte det så förbli!