Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hon föddes också i går

I går kom hon äntligen. Sex på morgonen föddes Sandra på Hudiksvalls sjukhus. Även hon efterlängtad av fler än sina föräldrar.

Annons

För så fort hon sett dagens ljus och hennes mamma är någorlunda på benen kan Sverige skicka ut henne. Migrationsverket och gränspolisen kommer inte att skjuta saluter. Det kommer inte att hållas konselj och statsministern kommer inte att inspektera den nyfödda.

Och hennes pappa hade inte möjlighet att hålla någon presskonferens på morgonen eftersom han sitter inlåst på Migrationsverkets förvar i Gävle. Men säkert är hans känslor också ”all over the place”, som pappan till barnet som Sverige välkomnar formulerade det.

I stället för saluter, hyllningstal och gåvor i drivor från hög och låg väntar för Sandra en högst osäker framtid. Hon är resultatet av ett hedersbrott. Hennes mamma är förskjuten av sin familj i Azerbajdzjan efter att haft ett förhållande med en man som familjen inte godkänt. Nu återvänder mamman som ogift och nyförlöst. Sin pappa är det osäkert om Sandra kommer att lära känna, träffa eller ens minnas. Honom väntar ett fortsatt fängelsestraff på minst åtta år i Iran.

Men det finns såklart likheter mellan prinsessan av Sverige och Sandra av Långtbortistan. Deras liv kommer till stor del att präglas av sånt de inte kan råda över. Som vilka deras föräldrar är. Vilka förväntningar omgivningen har på dem. Att en av dem får kosta och att den andra redan har kostat för mycket under sin tid i mammas mage. Men lördagsgodis kommer sannolikt inte att vara det stora bekymret för någon av dem.

Sandra slipper visserligen att skärskådas och hårdbevakas av medier från vagga till grav. Hon behöver inte lära sig att leka fint och se söt ut med alla sina mer eller mindre avlägsna kusiner i Europas kungahus. Och det är ju alltid något.

Men Sverige, när vi nu sätter Sandra och hennes mamma på planet för enkel resa ut, skulle det då ändå inte kännas bra att veta att det fanns goda utsikter att någon, förutom i bästa fall hennes mamma, kommer att finnas där även för Sandra? Att det finns någon som säger att allt kommer att ordna sig. Och att det kommer att vara sant. Även om lagen inte tvingar till det.

Så här ser lagen ut, brukar Migrationsverkets mantra vara. Okej. Men skulle det inte vara rätt spännande att i alla fall försöka tolka lagen som om vi brydde oss. Som om vi såg humanitet som en möjlighet att kunna hjälpa i stället för ett bekymmer. Och om lagen inte medger någon humanitet, kanske kunde vi då leka med tanken att något är väldigt fel.

Det är schysst att vi har ett land där även en kronprinsessa får rätten att bestämma så mycket över sitt eget liv att hon får gifta sig med en gymägare från Ockelbo om hon så vill. Men det vore ännu mer schysst om värdemätaren inte var hur vårt kungahus ser ut utan hur vi behandlar Sandra från Långtbortistan.

P.S. Sandra väger 3942 gram och var 52 centimeter lång. Och förlossningen gick bra.