Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hon tar bladet från munnen

/

Varje tisdag i tolv veckor framöver kommer tittarna att få lära känna journalisterna på sossetidningen Dala-Demokraten med huvudredaktion i Falun.
En dokusåpa i tolv avsnitt, påstår jag när jag träffar tidningens redaktionschef och ansvariga utgivare, Sofia Olsson Olsén. Men då protesterar hon.

Annons
Det här är ingen såpa-serie som handlar om intriger och relationer. Det är en dokumentär om hur det går till på en landsortstidning. Vi får även följa personernas privatliv. Hur till exempel reportern Mikael Moilanen, som tidigare jobbat på Gefle Dagblads redaktion i Sandviken, lär sin lilla taxvalp att bli en duglig jakthund och när Sofia själv målar om barnens sovrum i lägenheten i Kungsgården. Hur hon pratar med barnen i mobilen när hon själv är på väg till en chefsutbildning i Boston. Till exempel.
Sofia har stark anknytning till Gävle.
Här har hon jobbat på Arbetarbladet i tio år, först som den reporter som drog igång ungdomsbilagan På Gång och därefter som nattchef.
Ett av de roligaste jobb hon haft, säger hon, när vi träffas.
Hon tjatade till sig jobbet på tidningen i Gävle. Då jobbade hon i Borlänge men hade blivit kär i en kille från Gävle på Hultfredsfestivalen.
Självklart skulle denna målmedvetna person då till Gävle.

Sen har livet rullat på.
Hon gifte sig med fotografen Mats och fick tre barn. När hon väntade sitt tredje barn blev hon erbjuden jobb som redaktionschef på Falu Kuriren.
När hon väl kom dit efter sin barnledighet hade någon annan lagt beslag på tjänsten. Sofia blev erbjuden en annan position men fick i realiteten sparken redan innan hon börjat.
Det uppmärksammades i hela media-Sverige. Flera tidningar ringde och erbjöd jobb. Det som passade bäst var motsvarande position på konkurrenten Dala-Demokraten. Och där har Sofia snabbt etablerat sig som en färgstark och handlingskraftig tidningsledare.

När serien "Tidningsliv" planerades var tanken först att jämföra stora Dagens Nyheter med lilla Dala-Demokraten. Frilansjournalisten Maria Rinaldo hade kläckt idén. Ett team kom och provfilmade. Resultatet var uppmuntrande, men man kände att tidningen i Stockholm inte var något bra alternativ. Man filmade trots allt så mycket i Stockholm.
Budet gick då till Falu Kuriren.
Tanken var att man skulle följa de båda konkurrenterna. Dock tackade Falu Kuriren nej, vilken man nog ångrar i dag när man ser den uppmärksamhet som Dala-Demokraten får, inte bara i SVT 1 utan i många andra media.

Sofia själv är väl förankrad i trakten.
Hon är född och uppvuxen i Borlänge och hade egentligen inga tankar alls på att bli journalist. Hon idrottade, spelade basket på hög nivå och tänkte bli gymnastiklärare som pappa.
Hon skaffade sig femmor i alla betyg, men just när hon skulle söka in på GIH kraschade hon sitt knä. Idrottskarriär och gympalärarjobb var inte längre att tänka på.
Efter att ha funderat ett tag kom hon på att hon gillade att skriva, hon sökte och kom in på journalisthögskolan i Stockholm, utan att ha den minsta lilla erfarenhet av tidningsliv.
Hon tog kontakt med Borlänge Tidning, fick komma på studiebesök och drällde omkring där några dagar. Och upptäckte att hon gillade vad hon såg.
Däremot blev hon inte imponerad av utbildningen i Stockholm. Eller för den delen av storstaden. Det var mycket flum, slappt, knappt några tentor. Dessutom långa köer till allt. Det frestade på hennes tålamod.
När studietiden var över hade hon inga planer på att försöka stanna. Istället återvände hon till Borlänge Tidning. Och sen började slumpvandringen som nu lett till chefskapet på DD.
Sofia konstaterar att några drömmar har hon egentligen aldrig haft. Slumpen har styrt hennes liv. Hon ser en mening med allt som hänt. Till exempel att hon blev ratad av Falu Kuriren.

Vad betydde det för dig?
- I dag är jag glad att det hände. Det ledde ju till jobbet här och jag trivs jättebra på DD.
Det som hände på Falu Kuriren var värdefullt ur många aspekter, inte minst hur jag som arbetsledare ska förhålla mig till mina medarbetare. Hur man ska behandla människor så att de ska må bra, även när beskeden är taskiga. Det är viktigt att jag står för det jag säger, att ha rak rygg hela vägen och kunna motivera mina beslut. Då kan man för det mesta köpa beslutet, även om det är obehagligt.
Så var det inte i mitt fall. Det var lumpet. Jag kände mig överkörd och sviken och var jätteledsen när det hände. Det var tufft att vara med om att bli ratad på det sätt som jag blev.

Sofia Olsson Olsén är en tuff tidningsledare. Hon har en livfull svada som hon kryddar med svordomar. Hon är intensiv, engagerad och drivande. Goda ledaregenskaper tycker hon är att vara rak och prestigelös.
Hon ser tuff ut och det förvånar inte det minsta att hon på fritiden inte bara åker snowboard med barnen utan även sjunger i ett punkband med tre arbetskamrater på tidningen.
I seriens elfte avsnitt får vi se när bandet tävlar i finalen i Företagsrocken i Dalarna.
Bandet kom sist vilket gjorde Sofia så besviken att hon grät så att tårarna sprutade. Själv tyckte hon att de var överlägset bäst, musikaliskt sett.
Nu har gråten förbytts i glädje och tillfredsställelse. Bandet har spelat in en singel med två egna låtar på Start Klart-records i Hudiksvall, som nappade när bandet skulle vara med i teve.
Att vara en 38-årig trebarnsmamma som sjunger punk och dessutom blir utgiven, det gillar Sofia som hållit på med musik hela sitt liv. Hon har spelat gitarr och piano och sjungit i band, både i Borlänge och Gävle.
Nejdå, hon har inte drömt om att ägna sitt liv åt musiken heller.
Och knät som kraschade. Det fungerar utmärkt numera. Hon hade alltså kunnat bli jympalärare. Fast det var nog inte meningen.

Ni lämnar ut er i serien. Hur känns det?
- För min del är det helt okej. Jag har fortfarande kontrollen. Jag kan känna tvekan över att barnen är med. De har fått frågan, men de är trots allt ändå bara barn. De är inte med i någon större utsträckning och jag pratar inte om mitt privatliv, min skilsmässa till exempel.

Hur tror du serien påverkar allmänhetens syn på journalister?
- Varken till det bättre eller det sämre. Folk kommer att se att det finns människor bakom det som står i tidningen. Att vi sitter och resonerar om de jobb vi gör, att det finns en tanke.
Som chef får jag många gnällsamtal från läsare som tror att vi skiter i vad de tycker, att vi skriver vad vi vill och att vi är cyniska maskiner som bara tänker på att sälja lösnummer. Och så är det ju inte alls. Vi trycker faktiskt fler löpsedlar än lösnummer!
Jag tror att serien kommer att ge litet mer förståelse för hur vi tänker när vi gör tidning.
Vad tror du om dagstidningens framtid?
- Tidigare var jag skeptisk, men nu tror jag på en framtid. Tidningen är här för att stanna. Hur informationen kommer att levereras i framtiden är inte det väsentliga, utan att någon måste producera informationen. Vi lokaltidningar är bäst på lokal journalistik. Men den kanske når läsaren på annat sätt i framtiden, via wap, handdatorer eller lösa, bärbara skärmar som till och med prasslar som tidningar.
Jag tror att människors behov av lokala nyheter ökar ju mindre vi pratar med varann. Vilket vi gör. Tidningen har blivit som ett slags torg, där man får reda på om grannen fått barn till exempel.

Du är en av få kvinnliga chefer inom dagspressen.
- Ja, och nu har jag tillsammans med en kollega i Norrbotten dragit igång ett projekt inom sossepressen där vi försöker uppmuntra kvinnor att våga ta steget ända upp. Vi är många kvinnor på tidningarna och det är ganska jämt mellan könen, upp till mellanchefer. Men det är inte så många i toppen.
Ändå är det lättare för en kvinna att kombinera familj och barn i den positionen. Jag styr ju över min tid på ett helt annat sätt än mellanchefer. Jag kan lägga möten så att de passar mina tider.
Jag är också noga med att bara vara 40 timmar i veckan på själva tidningen och jag anser att alla andra anställda inte heller ska jobba mer. Och det är inte bara för att det inte ska bli övertid som belastar tidningens ekonomi utan av humanitära skäl.
Sen kan jag sitta hemma och planera hur jag ska lägga upp möten och så. Men det syns inte.

Är det inte svårt för kvinnor att nå toppen?
- Jo, det är mycket mansdominans. Det är typiskt att när jag blev ombedd att sitta i Arbetarbladets styrelse nu så var det som suppleant. Vi kvinnor hamnar ofta på suppleantplatser, fast det är vi som ofta gör det stora jobbet.

Hur klarar du själv av att vara ensamstående mamma med tre barn?
- Min förra man bor också i Kungsgården och vi turas om med barnen varannan vecka. Att kombinera yrkeskarriär och barn har aldrig varit något problem. Inte med en make som verkligen har ställt upp.

Hur har du reagerat på skriverierna om 35-åringen, den förste som misstänktes för mordet på Anna Lindh?
- Helt jävla bedrövligt. Och där får man rannsaka sig själv. När jag hörde Claes Elfsberg sitta i rutan och prata om 35-åringens trasiga bakgrund, då kände jag att nu har alla fördämningar släppt. Det är helt makalöst hur det blev.

Vad tror du det beror på?
- Fartblindheten när drevet går. Fy fan, säger jag. Man får inte behandla folk hur som helst.

Känns det då bra att sitta på en landsortstidning och inte någon kvällstidning?
- Jag kan bli orolig här också, med tanke på att vi köper färdiga in- och utrikessidor från TT Spektra. Vad har vi publicerat utan att ha varit medvetna om det? Det är saker som vi har pratat om på våra morgonmöten.

Ändå tycker du att journalistik är världens bästa jobb. Varför?
- Det händer något nytt hela tiden, även om det finns mycket rutin i mitt jobb, med administration och personalärenden. Men det är hela tiden levande diskussioner och nya grejer. Vi är ju en tidning med över 70 personer på redaktionen. Vi bevakar 15 kommuner och har personal i tolv av dem.

Vad gör du om tio år?
- Jag tror varken att det är bra för DD eller mig att jag sitter kvar på den här posten. Jag har ju redan varit här i fem år. Det finns många roliga jobb på en tidning. Insändarredaktör kanske, eller familjeredaktör. Det är mycket som helt enkelt är skitkul.
Och det är så bra i det här yrket att man kan byta position. Den som var redaktionschef före mig är reporter nu.
Kanske har jag lämnat journalistiken helt om tio år. När de här dreven går får det mig att känna att vi håller på med en jävla skit. Jag tar ju åt mig. Jag känner skuld. Jag kan också bli så jäkla ledsen av journalistiken.
Det är hat och kärlek om vartannat. Men mest kärlek.

Är du politiskt engagerad?
- Nej. Men det skulle jag kunna tänka mig att bli. Problemet är bara att jag inte vet vilket parti jag skulle företräda. Kanske skulle det bli något uselt ensaksparti, kanske kämpar jag för sjukvårdsfrågan i Gästrikland. Men det får i så fall bli en senare fråga. Att vara ansvarig utgivare för en tidning går inte att kombinera med politiska uppdrag.

Kerstin Monk
kerstin.monk@gd.se
026-15 96 44

Mer läsning

Annons