Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hoppet står till trean

Jag blev glatt överraskad av hur väl ettan i Millenniumtrilogin fungerade på film. Det var ett effektivt manus. Nu är svårigheterna större och detaljerna fler, kanske hade det fungerat bättre som en tv-serie. Ja, det hade det alldeles säkert gjort.

Så var det ju också tänkt, men första filmens framgång fick producenterna att vädra alltför mycket pengar för att ta rätt beslut.

Lisbet Salander är huvudpersonen den här gången och den huvudrollen bär Noomi Rapace upp starkt. Man har inte försökt att göra om hennes roll till en tjusig hjältinna, hon är fortfarande ett stört offer, men ett offer som gör motstånd och reser sig.

Det blir för mycket som ska berättas på för kort tid, för mycket prat och för lite dramatik. Det är Salanders bakgrund och det är trafficking och spioneri; man berättar saker vid alldeles för många kafébord, men många scener fungerar som de ska däremellan.

Som till exempel scenerna med Paolo Roberto som spelar sig själv. Det blir riktiga stunt-scener med kraft och Roberto är riktigt trovärdig som sig själv.

I boken var det spännande spaning och övervakning, men här hoppar man över det. Bråttom, bråttom är det för att berätta allt och sedan slutar filmen utan riktigt dramatiskt slut eftersom den pekar framåt till nästa del. Nåväl det gjorde ju också boken. När jag läste den kastade jag mig omedelbart över del tre, men nu får jag ge mig till tåls och hoppas på att det blir en riktigt spännande final.