Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hörlurarna skyddar mot oönskad övertid

Annons

Tystnad. Jag hatar tystnad. För tystnaden är aldrig särskilt tyst. Jag sitter på tåget mellan Gävle och Stockholm. Efter Arlanda dör batterierna i datorn. Jag kan så klart använda strömkabeln. Men jag vill hellre powernappa. Fast det går inte. För tystnaden är aldrig särskilt tyst.

I sätet framför sitter en äldre karl och snackar lite väl högt i mobilen. Trots att jag inte är ens en aning nyfiken får jag lära mig hur mycket en innebandydräkt kostar. Och på andra sidan gången sitter några tjejer från Borgis och snackar om hårtoning. Det är omöjligt att powernappa. Så jag pluggar i strömkabeln och börjar jobba.

Nyligen gick det ut något slags larm om att yngre människor inte klarar av tystnad. Att dom beväpnade med iPods och mobiler ser till att ha en konstant ljudmatta i lurarna. Och det är tydligen dåligt – både medicinskt och socialt.

Fast för min del är det tvärtom. När hörlurarna matar ut soundtracket till min vardag rätt in i hjärnan mår jag bra –både medicinskt och socialt. För tystnaden är ju aldrig särskilt tyst. Och kan det inte vara tyst, så kan jag i alla fall få chansen att själv tonsätta bristen på tystnad.

Ett av dom största problemen med öppna kontorslandskap är inte bullret och surret. Det kan man lära sig att leva med. Nä, det största problemet är att det kan dimpa ner extra arbetsuppgifter på skrivbordet exakt när som helst. Råkar man bara titta upp en halvsekund för länge så kan man räkna med att en övertidstimme kommer att komma flygande. Och är man så idiotiskt otajmad att man lägger sig i en diskussion som pågår 170 centimeter längre bort så kommer man i slutet av dagen att bli den som får ta tag i uppgiften. Så det är lika bra att stänga in sig och skärma av.

Själv sitter jag mitt i smeten i ett extremt öppet kontorslandskap. Jag har ett ofrivilligt surroundljud från tre olika stereos. Och tittar jag upp för en nanosekund så kommer någon att se det. Då kommer det ett: ”Håkan, skulle du kunna kolla på det här…”

I ren självbevarelsedrift snodde jag ett par gigantiskt stora hörlurar med tillhörande femmeterssladd då Data-Koffe slutade. Dom är det första jag sätter på mig när jag kommer dit. Det sista jag tar av mig innan jag går hem. Nio timmar om dagen sitter jag med dom överdimensionerade kåporna på skallen. Skulle sladden bara vara en aning längre skulle jag även kunna pissa, skita, mikra, käka och koka kaffe utan att någonsin behöva ta av mig lurarna.

Mina kollegor tror att det beror på mitt musikintresse. Vad dom inte vet är att jag 50 procent av tiden inte har någon musik i lurarna. Dom är bara rekvisita för att lura dom andra att tro att jag är så extremt fokuserad på min uppgift att jag måste skärma av mig. På så vis kan jag rikta in mig på det jag borde göra i stället för att spendera dagarna med att ducka för alla andras arbetsuppgifter.

För i en värld där tystnaden aldrig är riktigt tyst kan man ju i alla fall använda bristen på tystnad – i det här fallet ett par extremstora hörlurar – till att effektivisera sin vardag. Då får man mer tid att lalla runt där hemma och lyssna till ljudet av sin egen tinnitus.

HÅKAN DURMÈR