Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hotell Galicja - höstens viktigaste roman

Annons

Lägren i Auschwitz, allt det som går under begreppet Förintelsen – hur förhåller vi oss till allt detta ofattbara som nazisterna satte i gång och som vi läst om och plågas av? Ja, hur förhåller man sig till det ofattbara? Och till skulden. För skulden finns där, hur mycket vi än försöker förneka den.

Många har försökt bidra genom att skriva och berätta, många har också självupplevt vittnat, de som kom levande ur lägren och ugnarna och som blivit Historiens vittnen.

Men alla vi andra?

För en del tycks plågan, traumat ha blivit så stora att de inte finner någon annan utväg än att förneka Förintelsen, att lägren bara skulle vara påhitt.

Andra anser att det är bäst att glömma.

I Per Agne Erkelius stort anlagda roman som kommer ut i dag, ”Hotell Galicja”, är ämnet ingenting mindre än detta fruktansvärda som hände och som vi har så svårt att förstå. Men som de moraliska varelser vi är måste vi försöka förstå, får vi inte glömma. En författare får inte tiga om detta.

Även en svensk författare har skyldighet att så långt han kan ta sitt ansvar, ge sitt bidrag.

Berättaren i Per Agne Erkelius roman har ett mycket konkret ansvar och han har verkligen anledning att borra sig in i detta ämne. Inte ge upp, stålsätta sig. Det är ett fruktansvärt uppdrag. At han lyckas genomföra det är en bragd.

Régine Zuckerkandl, en ung judinna som berättaren träffade vid 28 års ålder på Cypern 1963 har han gett ett löfte: Han ska försöka ta reda på vad som hände hennes familj. Ett löfte han skjutit upp ett helt skrivande liv men som han nu, sent i livet tar sig an. Innan allt är för sent.

Han måste, även om hans krafter avtar. Han är skyldig Régine och Historien det.

Romanen är sinnrikt uppbyggd: Allt detta, hans bevekelsegrunder, hans sjukdom, själva skrivprocessen, och de olika tidsplanen, är noggrant redovisade, som en del av romanens intrig. Det ger åt skildringen en ärlighet, en stadga. Berättaren tar inga genvägar, försöker inte fly ansvar och frågor. Osäkerheten i minnena laddar romanen. Nuets problem likaså.

Det här är en roman med mycket stort allvar i sig.

Den judiska familjen Zuckerkandl har flytt till Sverige när Österrike ockuperades av nazisterna. Här blir de utvisade och flyr vidare till Frankrike.

I det ockuperade Paris grips de under en razzia för att transporteras till Auschwitz med lägret som fått dess namn och där också lägret Birkenau ligger.

Här finns också IG Farbens fabriker. På polska heter staden, som alltså ligger i Polen, Oswiecim och det är här Hotell Galicja från romanens titel ligger.

Régine hade lyckats fly och klarade sig från Auschwitz. men vad hände med hennes lillebror, bara tre år gammal, som de trodde skulle komma efter till Auschwitz? Vad hände med föräldrarna i lägren?

Under den intensiva veckan på Cypern 1963 upplever berättaren, som är gift med barn hemma i Sverige, och Régine en svindlande kärlekshistoria och det är innan de skils åt han avger löftet att ta reda på vad som hände familjen. Han är ju författare, två romaner utgivna, det han kan är att bruka orden.

Givetvis skulle de träffas igen, så var det tänkt. De kände bägge att deras möte på Cypern förvandlat dem för livet. Men så blev det inte. Dock: löftet fanns kvar.

Nu när cancern drabbat berättaren – det här är en roman, en fiktiv historia även om en hel del, som berättarens ålder och familjesituation överensstämmer med författaren Erkelius – börjar det bli bråttom. En kamp mot klockan tar vid. Cancern som befunnit sig vilande ett tag, bryter fram igen. Han behöver medicin mot smärtorna. Han behöver avsluta sitt uppdrag, sitt löfte.

Och det är nu – året är 2007 – berättaren åker till detta Oswiecim och tar in på hotell Galicja. Han besöker de rester och platser som finns kvar av lägren. Han går i Historiens spår. Och han är påläst, stöder sig på massor av dokument som han också redovisar. Han tar också foton som placeras in på sidorna.

Skildringen av vad som hände familjen Zuckerkandl är intensiv med ohyggliga detaljer om vardagen i de överfulla lägren.

Judarna som behandlas som djur är satta på svältkost, blir misshandlade, de dör som flugor och slängs i öppna gravar som knappt blir igenfyllda.

Latriners stank och trängseln där gör att alla blir nersmetade. Det finns inget vatten, ingen dusch, inga rena kläder, brödet är mögligt. Det är kort sagt ett helvete.

Skildringen av lägren känns dokumentär – man kan till delar kalla ”Hotell Galicja” en dokumentär roman. Men det är med den språkliga fantasins inlevelse i dessa fruktansvärda öden Per Agne Erkelius ger oss en skildring inifrån av Régines föräldrar och av hennes lillebror Franck.

Hans berättelse känns in på bara huden. Man läser den sittande, rak i ryggen, häpnande över människans ondska och, samtidigt, hennes förmåga att överleva.

Omutligt ställer Per Agne Erkelius de svåra frågorna: Kan vi förstå Auschwitz?

Och vad ska vi göra med det vi vet om Förintelsen?

Fly, eller berätta?

Erkelius ger sitt svar med den här boken som övertygar mig, i en orolig och hemsk tid, vad litteraturen ändå kan betyda för att påminna om det fruktansvärda vi så gärna vill glömma men inte får.

”Hotell Galicja” måste vara en av höstens, om inte höstens viktigaste roman på svenska.