Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hur får vi tröst?

/

MONK MÖTER
Det har varit en tung och märklig vecka i Sverige efter mordet på utrikesminister Anna Lindh. Många är berörda. Vi tappar fotfästet för ett ögonblick och känner behov av tröst och kloka ord.
Därför har jag valt att möta Mats Johansson som är sjukhuspräst i Gävle. Han möter varje dag de frågor vi ställer oss i dag.

Annons
Hur har du upplevt den här veckan?
- Förra onsdagen hade jag telefontid från fyra till fem på eftermiddagen. Men det var inte så många som ringde och eftersom jag inte ville börja göra något som krävde mitt engagemang klickade jag mig fram på datorn till tidningars nätupplagor. Då kom en rubrik upp, "Anna Lindh knivskuren". Det kändes overkligt.
På kvällen hade vi ett program på Sankt Lukas. Det kom bara en person och då kändes det att Sverige stannat upp. Det kom bilder från andra tillfällen, när människor hastigt har förlorat anhöriga, men också från den dagen när Olof Palme blev skjuten.
Och tanken var då som nu, det här händer inte i Sverige.
På torsdagen hade vi möte på sjukhuset och vi frågade en av läkarna, hur ser det ut om man får en kniv i magen. När han beskrev riskerna kände jag att det här kommer aldrig att gå.
Efter en stund kom någon och meddelade att vi hade förlorat vår utrikesminister. Då blev det både en stillhet och en fundering kring om vi kunde fortsätta med det vi gjorde. Det blev en slags kamp.

Hur påverkas vi av en sådan här händelse?
- Det fanns en tidig känsla som störde mig hela torsdagen och som jag inte kunde identifiera. Jag blev illa till mods. Det som störde mig var att våra barn inte var hemma. Det är en reaktion jag kan känna igen från akutmottagningen. När något allvarlig händer är det viktigt att de närmaste ska komma. Vi måste vara tillsammans.
Vi söker gemenskap. Min fru Boel gick till Folkets hus, andra kom till kyrkorna. Vi behöver också någon typ av handling, att lägga blommor och tända ljus.
Det är något som kommit sedan Olof Palme sköts. Det är också viktigt att få lyssna på andra och att få formulera sig själv, att förstå och bli förstådd.

Vad har du mött under veckan som gått?
- Jag har funnits med hela tiden i samtal och en del har relaterat till sina egna liv. Jag har mött frågor, vad det kan bero på, vem som kan ha gjort det. Många har också lyft fram att samma dag hittades en 16-årig flicka mördad på Hornslandet och en femårig flicka knivskars i Arvika. I deras sammanhang är det minst lika stora katastrofer. Jag har mött en del aggressivitet över att en historia får så stort utrymme och två andra så pass litet.
Man undrar också över vad det är som gör att människor plötsligt kan göra så här, som mannen som körde på Västerlånggatan och mannen i Åkeshov.
Jag har också upplevt att under veckan började folk tala om annat. Vi orkar inte vara så djupt i sorg hur länge som helst, när vi inte är personligt involverade. Då kan vi börja tänka på att till och med gå på bio. Vi har inte glömt, men vi går ur och i sorgen på något sätt.

Får det här oss att tänka på existentiella frågor?
- Jo, på ett sätt. Hur kan det bli så här? Vart är vi på väg? Ondskan visar sig. Och hur tröstar vi? För mig är det att så långt det är möjligt som medmänniska tillåta andra att vara där dom är, att känna det dom känner och att låta det få ta den tid det tar. Vi är så prestationsinriktade i vår tid att vi till och med ska vara duktiga på att sörja.

Ondskan förknippas också med ett datum, den 11 september. Vad betyder det?
- Det är väldigt nära att man får magiska tankar och undrar vad som kommer att ske nästa gång.
Först Chile. Jag upplevde också sorgen hos smågrabbar för 25 år sedan när Ronnie Peterson kraschade och dog på La Monza i Italien. Jag var ny präst i Gävle då och mötte pojkarna i kyrkans barngrupper. De var skakade.

Varför blev du präst?
- Jag kunde inte bli något annat. Jag försökte kämpa emot men Gud puttade mig dit. Jag försökte med andra grejer, men det funkade inte.
På något sätt visste jag att jag skulle bli präst redan som 12-13-åring.
När det gällde yrkesval var det något som sa, lägg ner det där, bry dig inte, ansträng dig inte för det blir ändå inte så. Jag vet att jag tänkte på något människoinriktat, socialarbetare, läkare, kanske lärare.

Kommer du från en prästfamilj?
- Nej, inte alls. Mamma hade en blomsterhandel och pappa jobbade på kontoret på en fabrik där man tillverkade skördetröskor.
Jag gick i söndagsskolan. Jag hade också viss praktisk kontakt med sorg och kyrka tidigt. I blomsterhandeln gjorde man buketter och kransar och ibland kunde jag åka till likkällaren där man la in blommorna runt kistorna som stod där inför begravningarna.
Jag minns starkt att jag gjorde en krans och krattade min sandhög som en grav och la kransen på. Så kom det en tant och gick förbi och hon blev så arg på mig. Jag begrep ingenting. Jag har nog förhållit mig till sorg och död sedan tidigt.

Du har behållit din barnatro?
- Den har jag lämnat och känner då på samma sätt som med min kropp och mitt tänkande, mitt liv, att jag har växt och mognat. Tron har också följt med. Ens gudsbild förändras bara genom att leva. Men kanske ännu mer när man som sjukhuspräst får vara tillsammans med människor som många gånger är så utsatta.
Jag tror att bilden av Gud, och tron, är i ständig förändring. Jag tänker på det som någon sagt, att Gud alltid är större. Det är så härligt! Jag tänker att vad vi än kan säga, vad vi än kan producera eller komma fram till i forskning, så är Gud alltid större. Om jag tror att jag förstår mig på Gud, då har jag fel, för Gud är alltid större. Har jag fångat Gud, då är jag i en återvändsgata.
Därför är Hans Tjörneryds skulptur Apeiron i Heliga Trefaldighetskyrkan så fantastisk. Jag ser den som en glipa i tillvaron, både mot Gud och mot oss. För jag kan känna att vi ibland vill stänga in Gud, att det är bra att veta var han är. Jag kan se skulpturen även som en machete, som man kan hugga sig fram med och spränga gränser.

Varför blev du sjukhuspräst?
- Jag tänkte ju på att bli läkare. I mitt jobb får jag vara på sjukhus och det ingår även en del utbildning, så det känns sammantaget. Jag trivs med att vara kyrka utanför huset.
Jag finns med människor som befinner sig i en väldigt speciell situation. Känner jag mig väl till mods så länge jag får hjälpa andra? Gör vi det här bara för andras skull eller har vi själva någon tillfredsställelse också?
I 25 år har jag drivit den ädla tanken att det bara är utgivande. Men i dag vet jag inte.
Jag kommer ihåg att jag erbjöd en patient att komma på helgen fast jag inte skulle vara på sjukhuset. Jag kan komma till dig om du vill, sa jag. Nej, sa kvinnan, det behöver du inte. Men, sa jag, det är inga besvär, jag ska ändå åka ett ärende. Jag kan titta in. Nej, du behöver inte, sa kvinnan.
Då tänkte jag, jag är inte ärlig. Så jag sa, jag gör det nog litet för min skull också. Då är du välkommen, sa kvinnan. Hon lärde mig jättemycket om mig själv.

Du ger stöd och tröst. Vem hjälper dig?
- Jag har platser där jag får prata om mig. Det är också viktigt att ha kolleger, både i den lilla gruppen i sjukhuskyrkan men också i förmaningen. Att vara i familjen, där jag inte är en symbolperson utan någon som handlar mjölk eller lagar en punktering. Det är också en vila och en återhämtning. Sen tänker jag mycket när jag cyklar.

När är det tungt för dig i jobbet?
- När det är situationer som påminner om min egen situation och familjebild. När det skulle kunna vara jag. Då går det åt mer kraft att hålla bort mig själv. Sen är det alltid tungt när barn är involverade.

Känner du dig som Guds redskap?
- Det finns ett citat i en medeltida tänkebok där Gud säger, jag har inga händer på jorden utom dina händer. Och inga öron på jorden utom dina öron. Så tänker jag.
Jag är övertygad om att Gud är med på något sätt och jag kan vara fascinerad ibland när jag har bokat in fyra besök på eftermiddagen. På förmiddagen bokar tre av och plötsligt har jag en lucka på tre timmar. Alltför ofta inträffar då en akutsituation, någon ringer och ber mig komma omgående. Det händer för ofta för att det ska vara en slump. För mig är det inte otänkbart att Gud har ett finger med i spelet.

Finns det en mening med allt?
- Jag är litet för stursk för att acceptera det. Jag får ju inte får vara med och bestämma så mycket som jag vill om jag accepterar det.
Den som drabbats kan ibland finna en mening i det som hänt efter en tid. Det kan kännas rätt för den personen. För en del människor kan det vara det som gör att de orkar gå vidare.
Men att jag med hedern i behåll skulle titta en människa i ögonen och säga att det finns säkert en mening med det här, nej, det går inte. Därför vill jag lämna öppet. Jag vet inte hur det är. Jag kan bara säga hur det är för mig. Nya erfarenheter kan också leda till att jag omprövar saker och det är härligt, fantastiskt att ändra sig. För då har jag sett livet ur fler perspektiv än jag gjort tidigare.

Sitter du ofta vid dödsbäddar?
- Det händer men inte så ofta vid själva dödsögonblicket. Däremot är jag nära svårt sjuka som har kort tid kvar.

Är det svårt att dö?
- På ett sätt är det jättesvårt. Men å andra sidan är det inget bekymmer alls, för det går av sig självt. Det som är svårt är separationen, att lämna funktioner i kroppen, sitt kroppsliga jag, sin personlighet, sitt kunnande, vänner och familj, allt det där. Det tror jag inte är lätt. Men jag kan också se att när människor säger, nu orkar jag inte mer, då kan det finnas en frid.

Vad tror du om nära-döden upplevelser?
- Man kan aldrig ta ifrån människan hennes upplevelse. Det man känner, känner man. En del förklarar upplevelserna av att det är något slags elektriskt fenomen i hjärnan. Människor talar om ljus och värme, de känner frid, ser människor som möter en, hör röster från bekanta som avlidit.
Det är nog mer komplicerat än vi tror. Man talar om syrebrist i en viss del av hjärnan. Vem vet om Gud har en särskild kontakt med just den syrebristen.

Vad tänker du om nyandlighet?
- En bok om andlig vägledning där det står att pastorn måste inse att det finns fler vägar till Gud än pastorns. Det är så lätt att kapsla in Gud, att vi ska hålla oss innanför vissa råmärken. Annars blir det farligt.
Det mesta kan vara farligt men det mesta kan också vara ett medel för att nå vidare. Människor prövar och söker oavsett vad folk omkring säger.
Det enda som kan göra mig litet betänksam är när det blir en affärssak. Det kan gälla nyandlighet och alternativa varianter av det mesta. Jag kan känna mig tveksam om jag ska slänga ut en stor summa pengar för att bli hjälpt. Jag vet inte om det beror på att jag är snål. Men det väcker något inom mig.
Gud är gratis, tänker jag.

KERSTIN MONK
kerstin.monk@gd.se
026-15 96 44


Mats Johansson
Ålder:
49 år
Yrke:
Präst
Född:
I Heby
Familj:
Hustru Boel, präst och barnen Ida och Jakob
Bor:
I radhus i Sörby


Fem tankar om...
...Anna Lindh

Dels blir det tungt, dels ser jag intervjubilden på teve som är kraftfull, livfull, brinnande och entusiastisk. I dag när det har gått en vecka, då kommer den bilden fram alltmer. Hade vi suttit här förra veckan hade det varit bara tungt, förvirring.

...Ulrica Messing
Gävle och Hofors tänker jag då. Gävles statsråd liksom Anna Lindh var Nyköpings.

...Psykvården i Sverige
Kunde vara bättre. Det är många människor som har väldigt olika typer av behov. Jag tror att det görs väldigt mycket men det finns väldigt mycket mer att göra.

...EMU-valet
Tjatigt och svårt. En kvinna på radion sa att vi har kommit in i en sådan återvändsgränd att det känns som om man minst behöver en doktorsgrad i ekonomi för att kunna begripa det här. De flesta av oss har inte det men man har någon slags magkänsla. Låt oss ta fasta på den. Partipolitik ligger inte högt på min intresselista. Andra i min familj sköter den avdelningen.

...Sankt Lukas
Det är för mig en plats för tanke och reflektion. På mottagningen dit man kan gå för att få möta sig själv med hjälp av en psykoterapeut men också lokalavdelningens samtalskvällar för att reflektera över livet i allmänhet. Jag kan känna en oro att vi inte har tid för reflektion i våra liv. Vi hinner inte. Vi ska vara så effektiva. Jag tror det är farligt att bara vara effektiv. I det sammanhanget är Sankt Lukas en oas.

Mer läsning

Annons