Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hur resonerar BrOM?

Annons

De rättsliga efterspelen i fallet Sandegård fortsätter att belysa hur lagar och myndighetsbeslut kan stå i skarp kontrast till det allmänna rättsmedvetandet och, inte minst, hur samsynen mellan myndigheter stundvis lyser med sin frånvaro.

Familjen Sandegårds överklagande till Brottsoffermyndigheten (BrOM) gav inget resultat. Madeleine Sandegårds anhöriga, som under två långa rättegångar tvingades ta del av ohyggliga detaljer kring mordet, får inte ett öre.

Det fick däremot den 29-åriga kvinnan som körde bilen med Madeleines döda kropp, som hjälpte till att gräva ner liket och sedan försvårade polisutredningen genom att tiga under ett helt år. Frikänd från mordmisstankar i hovrätten fick hon 194 000 kronor i skadestånd från Justitiekanslern som plåster på såren för tiden hon suttit oskyldigt häktad.

BrOM delar alltså inte hovrättens inställning att Madeleines mamma, pappa och 15-årige son har rätt till 75 000 kronor vardera för sveda och värk. Brottsskadeersättningen uteblir trots en rimlig möjlighet för nämnden att ompröva det befängda beslutet där brottsskadeersättning infogas i ett kriminalpolitiskt sammanhang.

Varför? Jo, Madeleine var narkoman och ökade därmed risken för att skadas genom våldsbrott. Nämnden lever tydligen i en verklighetsfrämmande bubbla där narkomaner för rationella överväganden kring sina handlingar! BrOM:s beslut lägger indirekt även ett kollektivt ansvar för Madeleines drogproblem på familjen. Myndighetssverige som vanligtvis hänvisar till välfärdens omsorg om de mest utsatta svär sig fri från ansvar.

Medan en statlig myndighet hänvisar till den mördade personens individuella ansvar anser en annan myndighet, Justitiekanslern, att 194 000 kronor är en skälig ersättning till medhjälparen eftersom hon stod i beroendeställning till mördarna och därmed handlade under tvång.

En rimlig fråga till riksdagsledamöterna Elisebeht Markström, S, och Karin Nilsson, C, som sitter i Nämnden för brottsskadeersättning lyder: står inte en narkoman i en beroendeställning till drogerna?

Då BrOM:s beslut medverkar till utvecklingen av skadeståndsrättslig praxis ligger det en fara i att brottsskadeersättningen ses i en kriminalpolitisk kontext. Skillnaderna till utbetalningarna baserade på skadeståndslagen ökar på ett oförsvarbart vis.

Juridiska utslag och människors grundläggande känslor för rättvisa behöver inte nödvändigtvis sammanfalla. Men ska rättssystemets effektivitet och demokratiska förankring upprätthållas över tid så måste lagar och myndighetsbeslut i stort överensstämma med allmänhetens syn på rättvisa.

Att en kvinna som deltog i mordet får 194 000 i skadestånd medan familjen till den mördade förnekas som brottsoffer är oerhört förargelseväckande. Familjen är ett offer och borde enligt alla definitioner av rättvisa vara berättigade till brottsskadeersättning.

GD 18 MARS 2009