Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

I bankernas tid

Annons

är jag växte upp i Hofors gick vi till den lokala sparbanken.

I skolan samlade vi slantar i en sparbössa som stod i ett fönster och så fick vi summan instämplad i sparbanksboken.

Dessutom läste vi Lyckoslanten, tidningen som innehöll serien Spara och Slösa. Våra sympatier låg helt på Sparas sida.

På sparbanken arbetade pålitligt folk och våra slantar fanns i tryggt förvar. Banken var en ytterst positiv faktor i brukets liv.

Det var också det som var meningen att den skulle vara. Jag skrev för många år sedan en trebetygsuppsats om sparbanksgrundandet i Sverige och satt då långa tider i Riksarkivets källare och studerade ståndsriksdagens protokoll och betänkanden om behovet av sparbanker. Den stora fattigdomen i landet i de breda lagren spelade en stor roll i debatten; människor skulle ges chansen att spara. Turerna var många liksom argumenten men det slutade med att en rad sparbanker etablerades, i Gävle den 3 maj 1824 som nummer åtta av svenska sparbanker. Här var det riksdagsmannen H W Eckhoff som tillhörde den Brändströmska-Enneska kretsen, en betydande maktfaktor i dåtidens Gävle, som ställde en grundfond till förfogande. Vid starten i Gävle öppnades 32 motböcker med sammanlagt 383 riksdaler och 50 skilling banko.

Från sparbanksstarten i landet utvecklades efter hand olika lokala sparbanker, sedermera länssparbanker. Syftet var dels att ge vanligt folk en chans att spara en slant för att inte stå helt utblottade om någonting hände, dels att kunna ge krediter till lokal företagsamhet. Idén med Spara och Slösa stod sig genom tiderna men i dag är sparbanksrörelsen helt annorlunda, i det närmaste konkursad. Efter ombildningar har våra fina banker blivit Swebank som nyligen måste räddas varvid de samlade sparbanksstiftelserna gick in med så gott som hela sitt kapital och förlorade det. Kreditförlusterna gäller inte lokala företag utan härrör från storsatsningar i Ukraina och Baltikum.

Arvet efter de idealistiska folkrörelsebankerna är i dag knappt märkbart. För min egen del var förtroendet för dem som jobbade på banken i Hofors vid ?Blinken? tusen gånger större än vad jag i dag har för någon bankledning eller styrelse.

Banker var en gång till för att kunna ta stötar i dåliga tider. I dag är det bankerna som är de dåliga tiderna.