Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

I begynnelsen var ordet men hur vårdar vi vårt språk?

Annons

I begynnelsen var Ordet (grekiska logos), och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Detta var i begynnelsen hos Gud. Genom det har allt blivit till, och utan det har intet blivit till, som är till (Joh. 1:1-1:3).

Logos betyder ord, tal, tanke, förnuft, lag och grundprincip. I grekisk filosofi är logos benämning på verklighetens yttersta grund och innersta väsen, den gudomliga kraft som genomtränger världsalltet och på samma gång är människans högsta och karaktäristiska egenskap (Svensk Uppslagsbok 1933).

Ordet (logos) bär upp språk och litteratur lika väl som lagstiftning och samhällsordning. Ord, begrepp och metaforer påverkar samhällsutvecklingen och människors verklighetsuppfattning. Frihet, jämlikhet och broderskap har blivit revolutionärers ledstjärna. Det svenska folkhemmet – som Per Albin Hansson lanserade 1928 – är ett annat klassiskt exempel (jämför artikeln ”Folkhemsbygget började i språket” i SvD 3 mars 2009). I ett tal i Fulton, USA myntade Churchill 1946 begreppet järnridån (”From Stettin in the Baltic to Trieste in the Adriatic an iron curtain has descended across the Continent”).

Johannesprologens välkända inledningsord väcker tankar. Hur vårdar vi till exempel det litterära och språkliga arvet efter Strindberg, Selma Lagerlöf, Vilhelm Moberg med flera? Många kommunicerar i dag genom mobiltelefon, SMS och hastigt hoprafsade e-postmeddelanden. När fick du, käre tidningsläsare, senast ett längre personligt brev från en släkting eller god vän?

Ungdomen, som inte förstår att läsning är för själen vad motion är för kroppen, läser allt färre böcker utanför skolan. För många är bilden på väg att ersätta ordet – TV:s alla kanaler sköljer över oss med snabba scenväxlingar. Finns det tid för eftertanke och egna bilder i vårt inre?

Den som aldrig läser romaner, noveller, dikter eller ens facklitteratur – det må handla om historia, trädgårdsodling eller våra husdjur – får ett fattigare och mindre nyansrikt språk. Språket är en del av vår personlighet och identitet. Inte många av oss blir författare. Men de flesta av oss skriver i en eller annan form. Vi må vara läkare, jurister, lärare, socialarbetare, politiker, administratörer, sekreterare, journalister, ekonomer, handläggare på Försäkringskassan, sjuksköterskor och så vidare. Hur vi uttrycker oss är inte oväsentligt. Vilket språk lämnar vi till våra barn?

Myndigheters språk har ofta tidigare negativt kallats kanslisvenska, ett språk med långa invecklade meningar, med substantivsjuka (behov föreligger i stället för behöva), med många ord lånade från latin via tyskan – till exempel handhava (manu tenere) och göra veterligt (notum facere) – och med ålderdomliga ord som huruvida, enär och eljest. Stilen är lika opersonlig som avsändaren. Känslobetonade överdrifter är bannlysta. Värderingar uttrycks försiktigt med rimligen, sannolikt, synes och förefaller.

I Sverige skedde på 1970-talet en språklig revolution genom du-reformen. Myndigheterna blev informella. Hej, det är från försäkringskassan kunde det hurtfriskt låta. Radiotjänst var ännu vänligare och skrev Välkommen till en ny avgiftsperiod på inbetalningsavin – en tidig variant av Det är häftigt att betala skatt.

Naturvårdsverket hälsade medborgarna grötmyndigt Välkomna ut i naturen! som om verket ägde skog och mark. På en domstol skrev en fiskal en brottmålsdom på vers men blev näpsad av JO. Senare firade flummigheten triumfer. Då Domstolsverket angett fel årtal i en kalender, beklagade verket inte misstaget utan skrev att man brustit i kvalitetssäkringen.

I en enkät till lärarstuderande häromåret förstod endast fem procent ordet åberopa, tio procent förslagenhet och 17 procent oundgängligen (SOU 2008:106). En sportjournalist i SvD skrev nyligen: Charlotte Kalla tas emot av lagkamraterna efter hennes (i stället för sin) imponerande sistasträcka.

Dagisfröken säger att hon är själv på eftermiddagen (barnet tvättar sig självt, men fröken är rimligen ensam.) Från min yrkeshorisont som domstolschef har jag ondgjort mig över socialnämnders ofta ostrukturerade, pladdriga och språkligt torftiga utredningar och över illa formulerade läkarintyg. Jag känner mig ibland som en knarrig fyrtiotalist, som sätter den gamla skolans språk- och grammatikundervisning högt.

Kanske kastar jag sten i glashus? På mitt bord ligger en remiss att besvara om Ökat förtroende för domstolarna. Det är en angelägen utredning, som borde ha gjorts långt tidigare. Förtroendet för domstolar och rättsordningen rör själva livsnerven i vår demokrati. Den yttersta konsekvensen av att förtroendet upphör är rättsstatens sammanbrott.

En viktig fråga är hur domar och beslut skrivs. Även om domstolarnas språk har moderniserats – det kan man lätt se om man jämför hur Högsta domstolen och Regeringsrätten skrev på 1950-talet och hur de skriver nu – återstår mycket att göra. Ålderdomliga, högtravande formuleringar och fackjargong måste rensas bort. Den självklara utgångspunkten är att domstolarna i sina avgöranden ska försöka att på ett begripligt sätt förklara utgången i målet för parter och andra intressenter. Mottagarperspektivet betonas. Tidigare har domar utformats mera med tanke på att de ska stå sig vid överklagande till högre instans än kunna begripas av den enskilda parten.

Jan Sterner skrev för någon tid sedan i GD att domstols- och lagspråk är svåra att förstå för många (”Fackspråk kan vara klarspråk”). Dilemmat är att juridiska termer ofta inte kan ersättas av för gemene man enklare ord. Sterner nämnde som exempel brottet egenmäktigt förfarande. Men många fackuttryck kan ersättas av enklare varianter utan att innebörden ändras. X bestrider bifall till ansökan kan skrivas X motsätter sig att ansökan beviljas. Till stöd för sin talan anför NN kan skrivas NN framhåller . Yrka kan ersättas av begära, föreligger av finns, vidgå av bekräfta och så vidare. Ord som förevarande och ifrågavarande är en styggelse och bör bytas ut mot kortare varianter eller mot bestämd form liksom angående, avseende och beträffande bör ersättas av om eller annan kort preposition. Facktermer kan behöva förklaras. Fler rubriker och underrubriker underlättar för läsaren. En blandning av korta och långa meningar gör det lättare att ta till sig texten.

Konsten att skriva är svår. Det är en livslång övning. En präst i Uppsala sa: ”Hav något att säga, säg det, säg inget mer!” Det är tänkvärda ord. Hänsyn till läsaren kräver att det som är överflödigt rensas bort. Annars drunknar budskapet i oväsentligheter. ”Konsten att tråka ut är att berätta allt” säger Voltaire träffande. Vissa uttryck blir efter en tid så slitna att de blir oanvändbara. Dit vill jag föra först till kvarn, ladda batterierna och social kompetens.

I klassikern: Om konsten att läsa och skriva (1985) säger Olof Lagercrantz att ”upprepning är stilens död, att onödiga ord tynger som sten, att superlativen är riskabla för den som vill vinna tilltro” men viktigast är ”rytmen” och ”språkets andning”. Och visst sjunger det om inledningen av Strindbergs Röda rummet:

”Men solen stod över Liljeholmen och sköt hela kvastar av strålar mot öster; de gingo genom rökarne från Bergsund, de ilade fram över Riddarfjärden, klättrade upp till korset på Riddarholmskyrkan, kastade sig över till Tyskans branta tak, lekte med vimplarne på Skeppsbrobåtarne, illuminerade i fönstren på Stora Sjötullen, eklärerade Lidingöskogarne och tonade bort i ett rosenfärgat moln, långt, långt ut i fjärran, där havet ligger.Och därifrån kom vinden, och han gjorde samma färd tillbaka, genom Vaxholm, förbi fästningen, förbi Sjötulln, utmed Siklaön, gick in bakom Hästholmen och tittade på sommarnöjena; ut igen, fortsatte och kom in i Danviken, blev skrämd och rusade av utmed södra stranden, kände lukten av kol, tjära och tran, törnade mot Stadsgården, for uppför Mosebacke, in i trädgården och slog emot en vägg.”Tomas Attorps

Hänsyn till läsaren kräver att det som är överflödigt rensas bort. Annars drunknar budskapet i oväsentligheter.