Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I dag blir det kalas för Estrid 102 år

– Det är konstigt... lite underligt faktiskt. Hur kunde jag bli så här gammal? Jag har inte gjort något särskilt. Och nu försöker jag hänga med bara, det finns ju inget annat att göra, säger hon.

Annons

Estrid Thunander låter blicken vila på de junigröna trädkronorna utanför hennes fönster. Hon tycker om att titta på dem, det märks och det berättade hon också för två år sedan när vi träffades. Hon är lite besvärad över att ögondropparna hon nyligen fått gjort hennes blå ögon lite grumliga.

I dag, den 21 juni, när hon ser sig själv i tidningen, om hon nu har tid, blir det kalas. Estrid fyller 102 år. Telegrammet som kom undertecknat Carl Gustaf och Silvia har hunnit bli två år gammalt. Det står inramat på hyllan. Hon skrattar lite åt uppmärksamheten försändelsen får.

– Jaha, det där ja... De skickar väl ut såna där till alla som blir så här gamla. De lär väl förresten ha haft fullt upp i dagarna, de där två.

Hennes rum på Vallongården är ljust av de två stora fönstren. Det är ombonat med konst och fotografier av nära och kära. I en skål på soffbordet bjuder hon på godis.

– Det är gott att ha nånting sött. Men jag har inte fått komma till affären på ett tag så jag har slut på de där goda karamellerna jag brukar ha. Det där är såna där moderna karameller; mjuka.

Estrid Hildur Jansson föddes på Staketgatan i Gävle 1908. Där, och sedan i Hemlingby, växte hon upp, som nummer två i en syskonskara på fem barn. Hon var den enda flickan. Hennes mamma var sjuk och hon fick ta ett stort ansvar.

– Jag fick jobba en del, pressa och laga byxor. Det var lite jobbigt med fyra bröder.

Medan den tonåriga Estrid skötte alla de göromål som ansågs vara enbart för kvinnor drömde hon. Hon skulle bli sjuksköterska.

– Det var meningen det. Och ett tag var jag på sjukhemmet, barnbördshemmet i Tierp, berättar hon.

Barnbördshemmet var ett privat förlossningshem. Dit fick unga kvinnor, oftast från mer välbeställda hem, komma för att föda, vanligtvis i hemlighet. Barnen skulle de sedan lämna ifrån sig.

– Det var svårt för dem, så svårt att det nästan inte går att prata om det. Vi tog hand om dem och om barnen. Man fäste sig ofta väldigt vid dem.

Så gick Estrids mamma bort och hon fick ansvaret för hushållet hemma i Gävle. Sjuksköterska blev hon aldrig. Större delen av yrkeslivet arbetade hon på Domus vid Stortorget, på linneavdelningen. Där kallades hon ofta, på grund av sina erfarenheter från vården, för ”syster Estrid”.

Hon jobbade även på Diethelms konditori ett tag och på serveringen i Furuvik.

– Jag trivdes på Domus, det är roligt att kunna hjälpa folk och det gick bra för mig, jag var lite av en alltiallo. Chefen, Pettersson, var bra.

25 år gammal gifte hon sig med Bror Thunander i Valbo kyrka. Året därpå föddes dottern Berit och ett år senare dottern Gun. Sen dröjde det sju år innan den sista flickan, Britt, föddes. Under kriget gick hon in i Lottakåren och tjänstgjorde i Östersund, vilket passade bra eftersom maken Bror gjorde militärtjänst i Norrland.

Familjen bodde sedan hela sitt liv tillsammans på Ennes Stig på Nynäs i Gävle. Bror jobbade som vakt på Sandvikens Jernverk. Dottern Britt blev kvar i Gävle, Berit flyttade till Göteborg. Dottern Gun förlorade de till diabetes efter en lång kamp på sjukhus. Gun blev 34 år.

– En större sorg finns inte. Men jag har alla minnena kvar och mina två lika fina flickor. Det är barnen och att få ha de nära omkring sig som är det bästa med livet.

70 år gammal gick Bror bort 1970.

– Nu har jag flickorna, fem barnbarn och 13 barnbarnsbarn, kan du tänka dig. De kommer och hälsar på mig så jag har det bra. Och sen är det väldigt bra personal här; de är så där gemytliga. Bra mat får jag också, säger hon.

I dag, på 102-årsdagen, ser hon fram emot god mat och kanske en del musik.

– Det är lika bra att inte göra så stort av saker, men sjunga lite kanske jag får.

Annons