Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I Havanna bor evigheten

/

Tidlös och kanske en smula trött. Men ändå oerhört vacker. Havanna är staden som struntar i de urbana trenderna, Havanna är staden som är hem åt evigheten.

Annons

Atlantvågor sprider salt skum över flanörerna längs Malecon. Gamla jänkare kryssar stillsamt mellan lätt förfallna palats. Och på trottoarserveringen till Hotel Inglaterra sitter folk med sin kvällsmojito och begrundar de gröna mintbladen som flyter runt överst i glaset, samtidigt som en tremannaorkester stämmer upp med maracas, ståbas och gitarr.

Det är länge sedan Castro kom till makten.

Det är ännu längre sedan Hemingway hade sin skrivarlya på Hotel Ambos Mundos.

Ändå känns Havanna snudd på intakt från den tid då den kubanska revolutionsledaren vann fisketävlingen Torneo Hemingway och tog emot en skinande buckla ur den amerikanska författarens händer.

På ett plan är känslan av tidlöshet faktiskt ganska skön. Havanna ignorerar de urbana trenderna. Bebyggelsens är måttlig på höjden, men ofta hög till åldern. I den gamla staden, Habana Vieja, trär kullerstenar gränder mellan fransiga palmer och väldiga katedraler. Flanerar där genom en ekande känsla av retro och 1960-tal. Förbi värdigt åldrande palats och håliga gator. Förbi en öppen port som avslöjar en liten syfabrik där kvinnor sitter på rad. Till och med min stadskarta, med ett par årtionden av slitna veck, funkar riktigt bra.

Hittar jag inte finns lift att få. Mullrande Pontiac och Buick vars hjul lyfter upp ett halvt århundrade av tjock plåt. Fordon som gått i arv från generation till generation, som älskas och vårdas för att de vackra. Men också för att handelsembargo och asketisk ekonomi inte tillåter särskilt många nya bilar.

– Jag säljer allt, säger ung man med guldring i örat.

– Allt som tillhör djävulen: kvinnor, sprit och en särskild sorts mycket starka cigarrer, förtydligar mannen samtidigt som han kramar ratten till en röd folkvagnsbubbla.

Vi flyter genom stan, jämsides med puckelryggiga kamelbussar, ett slags ombyggda lastbilar som transporterar horder av pendlare. Så når vi fram, till den väldiga Colónkyrkogården. Stannar upp inför politikern Eduardo Chibas elfenbensvita grav. Under 1940- och 1950-talen angrep han maktmissbruket och korruptionen som frätte sönder hans land. När vädjan inte nådde resultat, begick han 1951 självmord i samband med en radiosändning. Vid begravningen höll en ung aktivist ett brandtal. Det var Fidel Castro. Han fördömde det gamla etablissemanget, och lovade något nytt, bättre och byggt på folket.

Det är omöjligt att undvika revolutionen. Historien. Monumenten. Graffitin och hyllningarna. Frågan är bara vart den tagit vägen.

Strosar genom stan, stannar upp inför barernas daiquiris, ser fiskande pelikaner vid havet. Når till slut floden. Det är när jag dricker kaffe, som Naomi sätter sig intill mig.

Kvällen innan förbryllades jag av lätta dunsar och stack in huvudet mot en balettlektion som just höll på att ta slut. Naomi som lett undervisningen, packade sin väska för att gå hem. Nu berättar hon om sitt tidigare liv, som firad balettdansös på de stora scenerna. Ett liv som fick ett lika abrupt slut som äktenskapet med en man som drack, men inte vill jobba.

Fyllda 30 är hon fortfarande flickaktigt smärt, med perfekt Colgateleende. Kvällslektionerna räcker precis till lägenhet och mat. Men kött blir det sällan, och aldrig nya kläder.

Hon frågar om jag vill följa med henne hem. Om jag vill stanna över natten.

Det skulle vara lätt att avfärda Havanna som ett diktaturens mörka hål av förföljelse, armod, och förtäckt prostitution. Allt finns och mer problem än så. Men också en folklig stolthet över att vara kuban. Över det som finns och som är bra: sjukvården, undervisningen. Och musiken.

Jag hör den jämt. Salsan. Gunget. Rytmerna som tillsammans med det heta, fuktiga mörkret skapar en märklig känsla av det alltid råder fest. Även när något helt annat pågår. Fångas under en kvällspromenad av mullrande trummor. Ett galopperande muller som för mig till en liten lägenhet som börjar vid en gallerförsedd järnport mot gatan.

I rummet dansar och sjunger en kraftig färgad kvinna, utan att släppa cigarren som sitter i mungipan. Mediet Magaly Zayas tillhör den santeriakult som blandat västafrikansk religion med katolicism. Hon får snart kontakt med husets döda andar och faller i skakande i trans, med uppspärrade ögon och håret vilt spretande som efter en elchock.

I det läget dras jag in i virrvarret av dansande kroppar och snurrar runt, runt i tappad tid. Stearinljus släcks mot församlingens svettiga pannor. Träkåsor med rom vandrar runt mellan deltagarna. Blommor sprids.

Dricker en klunk, drar mig sedan undan, till ett angränsande rum. Hinner notera bilderna av Jesus, Che och Fidel som hänger på väggarna. Så börjar musiken igen. Trummorna. Och Havanna innanför fuktfläckarna känns knappast trött. Snarare som en blandning av revolution och spirituell extas.

Mikael Persson/Respress

Mer läsning

Annons