Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

I hennes äldreomsorg har kunden alltid rätt

I dagarna har Charlotte Roos, verksamhetschef för ­äldreboendet på Fleminggatan i Gävle kommit ut med sin första bok. Titeln är ”Delaktighet inom äldre­omsorgen – om att låta de äldre få behålla makten över sina liv”.

Annons

En glad tjej i kort kjol möter mig på Fleminggatans äldreboende. Hon har skrivit en bok om delaktighet i äldreomsorgen och det låter hoppfullt. Vem vill inte vara delaktig och ha inflytande i sitt liv?

Att komma på hemmet och bli fråntagen kontrollen är väl något som de flesta av oss kan känna rädsla inför. Att vara övermedicinerad och inte ens få borsta tänderna själv för att det tar för lång tid för den jäktade personalen.

Och visst har vi alla skrämts av tidningsrapporter om gamla som glöms bort, på toaletten eller i hemmet där de kanske ligger efter att ha ramlat ur sängen.

Så ska det inte behöva vara, anser Charlotte och berättar om sin resa, från vårdbiträde till verksamhetschef och fackboksförfattare.

Det var för 20 år sedan som Charlotte tog studenten på humanistisk linje på Vasaskolan i Gävle.

Hon drömde om att bli flygvärdinna eller reseledare men ville även ha ett jobb över sommaren. Att jobba inom äldreomsorgen hade hon aldrig tänkt sig. Men en kompis tyckte att hon kunde testa.

Det var lätt att få jobb där. Efter en halvtimme hade hon fått sommarjobb på en demensavdelning, helt outbildad.

Nitton år gammal kom Charlotte in en värld som var helt främmande för henne. Hon mötte patienterna, de som i dag kallas kunder och blev engagerad direkt. Och upprörd.

En av de första hon fick kontakt med var en äldre herre, Eskil Karlsson, en liten vithårig krum gubbe som stod och försökte få upp ytterdörren. Den var låst, förstås, men Eskil skakade den, sen försökte han öppna den med sin käpp.

Där stod han och kämpade med dörren hela dagarna utan att någon ville hjälpa honom.

Efter några veckor, när hon blivit varm i kläderna, tänkte Charlotte att Eskil måste få en mer meningsfull vardag. Helt tydligt ville han komma ut. När hon stod och precis skulle öppna dörren kom en undersköterska fram och undrade vad hon tänkte göra.

Gå ut med Eskil, svarade hon. ”Men det kan du inte göra, du ska ju torka dörrarna i korridoren idag”, fick hon höra.

– Det var precis då, i den sekunden som jag bestämde mig för att göra allt som stod i min makt för att jobba för att förändra det här.

Charlotte tog Eskil på promenad. Eskil var överlycklig och de hade mycket trevligt.

Efter den sommaren tog Charlotte beslutet att det var det här hon ville jobba med. Med mänskliga möten inom äldreomsorgen för att de skulle få en fin och bra vardag.

Så Charlotte började utbildade sig, till vårdbiträde, undersköterska och sjuksköterska. Hon gick vidare för att få mandat att förändra och förbättra och gick en chefsutbildning. Hon tog även en magisterexamen i vårdvetenskap och hennes D-uppsats handlade om delaktighet inom äldreomsorgen.

I tre år har hon varit chef för Fleminggatans boende.

Hur kom det sig att du har skrivit en bok?

– Redan för 20 år sedan kände jag att det här var min mission, att jobba för att förbättra äldreomsorgen. I våras blev jag tillfrågad av Svenska nätverket för demenskunskap om jag ville hålla ett seminarium vid deras kongress om delaktighet inom vården och det ville jag. En förläggare från Vårdförlaget satt och lyssnade och erbjöd mig att skriva en bok för hon tyckte att det var så intressant.

Hur kändes det?

– Fantastiskt. Under några intensiva månader har jag kombinerat chefsjobbet med att skriva boken, som bygger på min D-uppsats men framför allt på egna reflektioner över situationer som jag varit med om. Det var verkligen härligt att få skriva det som jag själv tyckte.

Vilka förhoppningar har du?

– Att alla vårdgivare inom äldrevården i hela Sverige kommer att läsa boken, för om de tar till sig mitt budskap kommer hela synen på äldrevården att ändras. Och det är äldrevårdens viktigaste och största utmaning. Jag hoppas att de får en aha-upplevelse. Att boken kommer att förbättra livskvaliteten för alla som bor på särskilt boende.

Vad berättar du i boken?

– Jag berättar om tre personer på ett äldreboende och utgår ifrån dem. Boken är skriven för vårdare och verksamhetschefer på ett väldigt lättfattligt sätt. Jag vet att äldre personer i Sverige i dag är väldigt rädda för att flytta in på särskilt boende. De tror att där kommer de att förlora sitt självbestämmande och inflytande över sin egen vardag. De som bor på särskilt boende är också väldigt sjuka och därför beroende av vårdarna. Det beroendet kan man acceptera om man får möjlighet att vara delaktig.

Vad tycker vårdare?

– De allra flesta som jobbar inom vården tycker att kunderna ska få bestämma över sitt liv och vara delaktiga. Sen faller det ofta på det praktiska, på tidsbristen. Om Kalle är långsam och det tar en evighet för honom att borsta tänderna själv är det lätt att vårdaren tar över och gör allt själv. Då går det fortare och hon eller han hinner med alla kunder. Så jäktar man vidare från rum till rum.

Men har man råd att ändra arbetssättet?

– Ja, det har man. Det handlar om planering och en människosyn att personalen är till för kunderna, inte tvärtom.

Min bok är väldigt praktiskt. Jag ger konkreta råd hur man ska lösa olika situationer.

Så vad ska man göra?

– Först måste man diskutera sin människosyn. Den humanistiska människosynen måste vara gällande och ligga till grund för hur man handlar i praktiken. Jag hävdar också att man måste ha en vårdideologi där delaktighet och inflytande är grunden.

Hur gör man i praktiken?

– En värdegrund är inget man kan läsa sig till. Det är saker man måste prata om i arbetsgruppen och komma överens om. Jag måste veta hur jag ska göra när jag går in till Kalle för att han ska få vara delaktig. Den största utmaningen är att arbeta bort rutinerna när vårdarna tar över, det som jag kallar övertagande eller paternalistiskt förhållningssätt.

Men hur gör man praktiskt när Kalle är så långsam?

– Det är så det är. Det är jobbigt för vårdarna som ska hinna med fler än Kalle och som blir stressad när det går långsamt. För då är vårdarna i huvudet redan inne hos nästa kund.

Och det är inte bra, hävdar jag, för i äldreomsorgen jobbar vi med relationer och då måste man vara närvarande i mötet.

Men hur ska vårdarna hinna?

– Det handlar den första delen av boken om. Människosyn, vårdideologi och värdegrund. Vad betyder det för vår verksamhet? Varje kund ska ha en egen kontaktperson. När kunden kommer pratar man om hur den personen vill ha det och sen gör man en plan för hur det ska genomföras. Personalen ska vara i den äldres tjänst, det är så jag ser det. Ibland är det tvärtom. Att personalen tycker att de ska bestämma.

Nu kommer snart 40-talisterna in i äldrevården och ställer krav!

– Ja, vad bra! Jag blir jätteglad när det kommer anhöriga hit med massor av krav, synpunkter och vill ha insyn.

Har du några förebilder?

– Lena Rosén. När jag började arbeta som sjuksköterska på en utredningsavdelning för dementa på Södertull var hon min chef. Jag beundrar hennes ledarskap väldigt mycket. Där var hon helgjuten. Också en lärare när jag läste till vårdbiträde som heter Annika Nordin.

Hur har du fått din livssyn?

– Min farmor var en av Gävles första förskollärare, Ann Eriksson, och jag tror att jag har väldigt mycket från henne. Jag har ett starkt rättspatos. Och från pappa förstås. Han var snickare på Korsnäs. Jag har inga släktingar från den här branschen. Men jag känner ett slags glöd och passion för det här. Jag är så otroligt rädd om känslan som jag har. När den slocknar måste jag byta jobb. Då kan jag inte vara kvar.

Vad är meningen med livet?

– Det måste vara kärlek. Kärlek till familjen och till alla som man kommer i kontakt med.

När känner du lycka?

– Varenda dag när jag ser mina barn. Och nu boken förstås.

Vad gör dig upprörd?

– Lex Sarah bland annat, när människor blir kränkta. Jag blir upprörd för mycket, för människor som har åsikter som de inte vågar stå för när det bränner till. Feghet är nästan det värsta jag vet. Det krävs mod för att vara verksamhetschef i dag.

Hur skulle du vilja att ditt liv ser ut om tio år?

– Jag har fått i uppdrag att skriva en bok till och det ska bli en lärobok för undersköterskor. Den jobbar jag med nu.

Om tio år hoppas jag att jag har fått skriva ännu fler böcker på det här området.

Och att jag har startat ett eget äldreboende, som bygger på mina idéer och visioner.

Jag kommer också att vara ute som föreläsare, det hoppas jag mycket på. Under hösten kommer jag att vara tjänstledig en del och jag hoppas att massor med människor vill höra om det här.