Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

I Jeunets värld gör fantasin kullerbytta

En del filmskapare blir så till sig över sin filmfantasi att handlingen kommer i bakgrunden och själva filmen går över styr. Det har hänt Terry Gilliam och det har hänt Jean-Pierre Jeunet. Jeunet gjorde succé med ”Amelie från Montmartre” men ”De förlorade barnens stad” förlorade även filmpubliken.

Nu är han tillbaka igen med ett filmäventyr som håller på att brisera av upptåg. Det handlar om Bazil som arbetar i en videobutik och kan alla repliker i gamla filmer. Hans far dog av en landmina och själv som blir skjuten i huvudet och förlorar allt. Han blir då upptagen från gatan av ett gäng glada existenser som samlar skrot och gör nyttigheter av dem. En är ormmänniska, en är tekniskt geni och en är en levande kanonkula.

Tillsammans med Bazil bestämmer sig gänget för att sätta dit vapentillverkarna och det gör de med list och sina speciella talanger.

Kameran följer alla rörelser och krumsprång men när man fjärde gången har sett ormmänniskan knöla ned sig i en kartong är det inte roligt längre.

Men det är naturligtvis en fråga om smak och sinne för humor.

Det blir en uppfinningsrik komplott för att sätta dit vapentillverkarna och naturligtvis lyckas de glada vännerna men jag hade svårt att hålla mig vaken. För till skillnad från Amelie från Montmartre så engagerade mig inte de här människorna alls. Medan Amelie var en kärleksfull människa är de här personerna bara cirkusclowner. Roliga påhitt, javisst. Skojigt kameraarbete, jodå. Men även upptåg blir tråkiga i längden utan mänsklig värme.

Christina Hygge