Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

I kväll får Marcus Birro läsa poesi för sina svärföräldrar

Annons

Hur många timmar förfogar han över per dygn: 36? 48? 72...?

Marcus Birro, 38, dyker nämligen upp överallt. När han inte kommenterar fotboll i tv, har krönikor i Expressen och i radio, är sidekick i olika debattprogram i tv, är programledare på SR Östergötland och för ”Karlavagnen” i P4 och gu’vet allt så bloggar han flitigt och skriver böcker, poesi och romaner.

Säsongen 2009-2010 vann han för övrigt ”På spåret” tillsammans med författarinnan Johanna Koljonen.

Mellan varven har Marcus sambon (Jonna från Bomhus!) och två småbarn att ta hand om hemma i Norrköping.

– Jag gillar att göra en massa grejer, säger han. Det är skitroligt att jobba hårt och för närvarande är det mycket intensivt. Periodvis är det mycket lugnare.

Dock inte nu, som sagt. Marcus Birro är ute på en riksomfattande turné med föreställningen ”Att leva och dö som Joe Strummer”, en blandning av rock och poesi som bygger på hans senaste bok. Den handlar om Birros ungdomliga upplevelser i 1980-talets Göteborg, hans relationer till kompisar och idoler, företrädesvis punkare/”svartrockare”, och sitt eget band The Christer Petterssons.

En av Birros största idoler är Wayne Hussey, som var frontman i de stilbildande brittiska gothbanden The Sisters of Mercy och The Mission. Hur fick du din dröm att bli sann, att få med honom på turnén, Marcus?

– Musikern Mats Lerneby och jag fick den minst sagt konstiga idén att ringa upp Hussey, som numera bor i Brasilien, och fråga om han ville vara med. En ren chansning som vi innerst inne inte trodde så mycket på. Döm om min förvåning när han tackade ja!

Hussey svarade: ”Det vill jag gärna! Skicka datumen, så kommer jag till Stockholm och repeterar några dagar innan och sen drar vi på turné. Det ska bli skitkul!”

– Jag fick panik, vi hade varken producent eller pengar, förklarar Birro.

Men det ordnade sig och nu är trion redo för sin sjunde föreställning (av 13) på turnén.

– Det ska bli extra kul att komma till Gävle teater eftersom min tjej är därifrån, svärföräldrarna och andra som står oss nära lär väl komma och titta på, säger Marcus.

Hur har de föregående gigen varit?

– Extremt bra. Personkemin med Wayne Hussey stämde direkt och det är precis som vi skulle ha umgåtts mycket länge. Han är en mycket cool kille, helt enkelt, och vi stortrivs de många timmarna som vi tillbringar i minibussen.

På scenen läser Marcus texter ur romanen som gett föreställningen samma namn efter sångaren i legendariska The Clash. Det är också en berättelse om vänskap, åldrande, drömmar och vårt behov av hjältar. Wayne Hussey bidrar med gamla och nya låtar.

Samarbetet med Hussey ska också resultera i en skiva.

– Detta med att ta hand om våra gamla hjältar är vi dåliga på i Sverige, påpekar Italien- och Roma-vännen. Minns ett tillfälle på Ullevi när Gunnar Gren kom in litet fel i en korvkö och folk skrek åt honom att han skulle ställa sig sist som alla andra. Småaktigt värre.