Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

I mångfaldens namn

Annons

Nyligen fick regeringen ett utredningsförslag om avdragsrätt för gåvor till ideella ändamål. Det är ett vanligt sätt i många länder att stimulera enskilda att skänka medel till kulturella och humanitära ändamål, men i Sverige har socialdemokratin var helt emot. Dess grundläggande tanke har varit att stat och kommun med skattekronor är bäst på att avgöra vad som ska stödjas.

I New York, med världens kanske största koncentration av kulturinstitutioner, är bara 5 procent finansierade genom skatter. I Sverige är det tvärtom, bara enstaka procent i privata gåvor till museer och andra kulturinrättningar. Nyligen invigde Art Institute of Chicago en helt privatfinansierad tillbyggnad för samtida konst. Nyskapande konst förutsätter finansiärer med vidsynthet och fantasi.

Hade amerikansk konst varit skattefinansierad skulle konservativa politiker av främst religiösa skäl kunna likrikta och censurera långt mer. Den förste justitieministern under George W Bush beordrade skynken över marmorstatyer under sina presskonferenser så att inget naket skulle synas i TV.

Medan den svenska statskyrkan finansierades med skatter fick svensk frikyrkorörelse betala allt själva, och i skeden med marginalskatter på bortåt 70 procent betydde detta att den enskilde måste tjäna 3000 kronor för varje tusenlapp som gavs till församlingen. På samma sätt med pengar till Rädda barnen, cancerforskning eller lokalt kulturliv.

Tage Erlanders tal om ”det starka samhället” hade som grundtanke att allt som är viktigt ska drivas av stat, landsting och kommun. Ju mer skatterna höjdes, desto svårare var det självfallet att finansiera på privat väg, vilket socialdemokraterna snarast såg som en fördel.

Oppositionsledaren Bertil Ohlin drev i årtionden tanken på avdragsrätt för gåvor till ideella ändamål, just för att öka mångfald och alternativ.

Det förslag som nu lagts är begränsat ifråga om ändamål och med maximala skattedrag på 7000 kronor för enskilda och 35000 för företag. Skälen för avdragsrätt har ökat. Det är bara att se hur landsting och kommuner under senare år allt starkare säger att de ska koncentrera sig på ”kärnområdena” skola, vård och omsorg. Det är lätt att se kulturen som förlorare i denna process.

Sett till finansieringsformer var Sverige och det kommunistiska Sovjet tämligen lika, båda på ljusårs avstånd från det amerikanska sättet. Med statlig och kommunal styrning tenderar vissa att få mycket och andra inget alls. Vad man bör sträva mot är en bättre balans i Sverige än hittills mellan skattefinansiering och privat givande, just i mångfaldens intresse.

GD 28 JUNI 2009