Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I Swahns värld

”Mitt liv som roman” är en, i allra bästa mening, snubblande berättelse om en författare som försöker förstå vad som faktiskt hänt från det egna barnsbensspringet till det egna barnets förestående springande, något år efter debuten med den hyllade ”Jag kan stoppa ett hav” 1986 (Bonniers).

Annons

I korta stycken kastar författaren sig och oss mellan mängder av adresser, flyttar, vänner, kvinnor i Lund, Köpenhamn, Stockholm, Montpellier, Kraków, Paris och byn Villersville, där det bränner till och författaren/berättaren får tag i en idé som mynnar ut i debutromanen.

Resan fram till debuten är fylld av refuser, flyttkartonger, ivrig jakt och en vilsenhet skildrad med en makalöst humoristisk attityd. Trots minst sagt svåra situationer yrkesmässigt, ekonomiskt och på kärlekens område, skriver Swahn i en beundransvärt humoristisk tonart och självanalysen blir aldrig påklistrad eller ursäktande. Rakt. Ärligt. Författaren rannsakar sig och han går inte fri och försöker inte heller gå fri.

”Mitt liv som roman” börjar med att författaren upptäcker att hans dagbok är försvunnen och att övriga dagböcker, skrivna under trettio år inte längre finns i sinnevärlden: En eldsvåda i Vällingby skildrad i teves nyheter tog dem och författaren var i färd med att koka te när nyheten sändes, utan att veta att det som brann var hans dagböcker, tidningsklipp och böcker.

Det som i förstone tycks vara en katastrof, öppnar dock för en rekonstruktion ur minnet: Minnet, detta bedrägliga och fantastiskt egensinniga rum, som kan möbleras med vad tiden omstuvat av det faktiska. De många, korta avsnitten, pusselbitar i backspegelsbilden som aldrig blir färdig, är mycket energifyllda och allt som oftast bryter författaren berättelsen och ifrågasätter sitt eget minne, vilket ger läsaren behövlig andhämtning.

Här och var får jag en känsla av att författaren är instängd i en genomskinlig töjbar bubbla. Han vandrar omkring och söker efter den plats som är hans, den plats där han är välkommen och välkomnar. Alla städer han anländer till och lämnar, alla hällande regn och alla refuseringsbrev han tapetserar sina inre väggar med är egentligen inte platser, väderlek och fysiska föremål utan förnimmelser hos en person som är på utsidan av det som faktiskt sker. Eller instängd utan att riktigt kunna ta del av det som faktiskt är. Instängdheten bryts, bubblan spricker, självinsikter syresätter, tillkortakommanden friläggs och frigör en sorgblandad, glädje i texten som är ytterst smittsam. När det är som allra roligast dyker Jacques Tatis Monsieur Hulot upp och när det är som allra sorgligast framkallas bilden av Flickan med svavelstickorna.

Så, när kommer ”Mitt liv som roman 2”, med skildringar av hur författaren tar sig in i de många språk han översätter från, arbetet med skrivarkurser där deltagarna är de i vanliga fall röstlösa (se den nyligen utgivna ”Jag finns! Röster från Klaragården – en antologi”, Brasel Publishing/Stockholms stadsmission) och alla äventyr på Samos.

Bengt Söderhäll

Fotnot:Joakim Forsgren från Skutskär har formgivit boken.