Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

I väntan på revolutionen

Annons

Den partiledare som skapade flest rubriker med sitt tal i Almedalen var utan tvekan Kristdemokraternas Göran Hägglund. På grund av sitt försvarstal för medelsvenssons lov att leva sina liv utan pekpinnar från kulturvänstern, medieetablissemanget och politikerna framställs helt plötsligt den gladlynte Hägglund som en stridslysten rebell. Det säger en del om det rådande debattklimatet och den ideologiska diskussion som förs i Sverige.

Nu handlade Hägglunds tal i första hand om en värderingsmässig positionering som hävdar att det privata inte alltid är politiskt, snarare än ett vurmande för en viss sorts livsstil. Den konservativa tesen går i enkelhet ut på att ett starkt och värderingsstyrt civilsamhälle skapar lägre behov av lagstiftning, som annars griper in i folks privatliv.

Sådana idéer upprör i ett land där Socialdemokraternas paternalism länge har styrt från vaggan till graven, tillrättalagt oönskade beteenden med lagar och utövat social ingenjörskonst på allsköns områden för att forma medborgarna i en för beslutsfattarna önskvärd rikting.

KD-ledarens försvar av värdekonservatismen trampade på en del ömma tår. Av skribenter i bland annat Dagens Nyheter och Expressen kallades Hägglund för gubbig och populistisk, och associationer till både Sverigedemokraterna och nazismen har förekommit. Att värna ”vanligt folk” är uppenbarligen känsligt i en tid när termen ”vanlig” har degraderats till ett invektiv eller problematiserats intill absurditetens gränser i exkluderande debatter.

Rädslan för att precisera något som ”vanligt”, säg medelsvenssons livsstil, tycks handla om föreställningen att allt som avviker från normen därmed är samhällsodugligt eller representerar defekta drag som leder till stigmatisering. Så går tankegångarna hos den kulturelit som upprörs över ”vanligt folks rätt att få leva i fred”.

Märkliga tankegångar som även spridigt sig till myndigheter. Nyligen kritiserade Skolverket skolor för att försöka förebygga mobbning genom att fostra till tolerans eftersom tolerans antyder att vissa är ”normala” och andra ”avvikande”. Istället bör personal och elever i stället ifrågasätta sin egen vithet, heterosexualitet och så vidare.

I P1 satsar man för andra sommaren i rad på ”Heliga familjen”, en serie om ”familjebegreppets lyckohyckel och nattsvarta historia” som vill ”utmana påståendet att den lilla trånga kärnfamiljen med sina begränsade könsroller, skulle vara något naturgivet och oföränderligt”.

På Aftonbladets kultursida rasar Åsa Linderborg mot Tomas Ledins nya låt ”Medelklassens okrönta kungar” där han hyllar dem som bor i radhus, går till jobbet och håller hjulen igång. Enligt Linderborg är det arbetarklassen, redo att resa sig i en revolution mot de förtryckande strukturerna, som utgör samhällets fundament. Medan Lindeborg inväntar revolutionen kommer den strävsamma medelklassen att fortsätta handla lådvin, grilla flintastek och konsumera lättsam underhållning serverad av någon kommersiell tv-kanal.

Alla som upprörs över KD-ledarens resonemang har missat det mest väsentliga; friheten att utan pekpinnar välja umgänge och livsstil gäller såväl minoriteter som den bespottade medelsvensson.