Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

I vemodet är Weeping Willows som bäst

Tre band spelade på Ön i Hedesudna under tisdagskvällen. Looking Back Band och Arvingarna såg till att publiken fick sin beskärda del av dansmusik, medan Weeping Willows stod för det lite sorgsnare tongångarna på Lastbilsscenen.

Annons

Mitt i den myggtäta kvällen frågar Magnus Carlson efter vi applåderat bandets öppningslåt "The World is Far Away" om vi verkligen gillade det vi hörde eller om vi bara viftade bort myggorna. Den alltid ödmjuke och jovialiska sångaren får alltid en publik att känna sig välkommen och det känns alltid precis som han menar varje ord. När Weeping Willows startade var det som ett coverband, i en tid som präglades av Killinggänget och ironi så var de diametralt motsatta, ett band som vände ut och in på sina känslor och spelade bara på den romantiska melankolin.

Tredje låten är den vackra "The Burden", som presenteras som att de inte är det ösigaste bandet i Sverige. Egentligen är det kanske 10 meter från Lastbilsscenen som Weeping Willows står på och rotundan där Looking Back Band och Arvingarna sköter bruksmusiken som folk ska dansa till. Det är dock lätt att tro att det vore mycket längre i teorin, men jag tror inte publiken ser skillnaden alls, det är musik att bli kär i både här och där.

Pistvakt-signaturen "Blue and Alone" får publiken att kura ihop sig lite mer i den ljumma sommarkvällen. Bandet anpassar smart sina coverval till spelplatsen, Johnny Burnete trio, Elvis och Righteous Brothers passar perfekt i en folkparksmiljö.

Magnus berättar med stolthet i rösten att än idag har han ett kassettband inspelat från radioprogrammet Tracks där Kaj Kindvall säger: "Och etta på Tracks denna vecka är Weeping Willows", och sen spelar de "Touch Me", en låt som sticker ut på både gott och ont; den är ju med sitt lite Depeche Modeaktiga sound helt olikt det andra.

Men han får ju vara lite Morrissey där, "I’m Just as Human as a Human Can Be" - eller som Moz sjöng: "I’m Only Human and I Want to Be Loved".

Men det är när de hittar tillbaka till det storslagna vemodet som är deras signum som det är som bäst. Det är då de är ett band som människor i alla åldrar har lätt att älska, och som extranummer presenterades "Unchained Melody" som världens bästa låt och just i stunden kan jag nog hålla med om det.

LÄS ÄVEN:

Stort bildspel från Peace & Love 2015, med bilder på bland annat Weeping Willows

Recension: Weeping Willows tillsammans med Gävle Symfoniorkester 2014

Recension: Vemodigt och magiskt när Weeping Willows spelade på Spegeln 2011

Biljetterna till Weeping Willows på Spegeln sålde slut på nolltid 2011