Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Improvisation utan vila

Annons

De bjuder på konsert efter hel dags workshoppande: jazzelever från Vasaskolan och Bollnäs Folkhögskola med gitarristen David Stackenäs och Johan Sundberg, lärare på Vasa och gitarrist.

Det blir en intensivt kreativ och väldigt mysig kväll.

Johan Sundberg och Anna Hed inleder på akustisk gitarr och kontrabas. Den något ovanliga sättningen fungerar mycket bra i ett lyhört samtal som bygger kontraster i klang, tempo, färg.

Flageoletter flyger från ljudkropparna, gitarren vässar envetet mot tunna stråktoner, basen knypplar mot ljust tremolo, tyngd verkar mot lätthet över den ospelade, oumbärliga och här mycket tydliga, underliggande rytmen.

Något helt annat bjuder Erik Klinga, Sebastian Arnström och Victor Claeseon på: akustiska trummor, elektronik och elgitarr.

Det piper och viner lite trevande, formas till en växande, välvande, om indisk musik minnande drone.

Mot det ihållande ljudet bonkar det, sjunger, hörs en tabla i extrem slow motion, långa gitarrbågar, känsliga trumrytmer.

Det är vackert med spännvidd från oljud till glimmer, en rymdsfär av upprepningar och förvandlingar i långa förlopp där spänningen upprätthålls hela vägen.

Mer akustiskt sen när Emil Skogh ochs Rasmus Andreasson attackerar på kontrabas och akustisk gitarr.

En låt av Ornette Coleman, kvällens mest jazzsvängiga och melodiska, fast nog så knypplig och spräcklig. Temperamentsfulla fraser, staccatosamtal, glidningar, tempokontraster; det är inte bara jag som vickar på tårna.

Nästa låt är allt annat än ljudlig, fast råösig ändå. Spelas i rapidfart, fast så dämpat att bara det lättaste fladder hörs.

En komiskt slående kontrast med intensiva utbrott i tapping on-teknik.

Mot slutet lyfter flageoletter och glidande bastoner mot spröda slingor – pling!så samspelt.

David Stackenäs spelar i kväll på hederlig, stålsträngad levingitarr, jesusknäppare så kallad. Försedd med mikrofon visserligen, men det akustiska dominerar.

En vandring över dämpade strängar låter mer speldosa eller tumpiano än gitarr. Få toner i intrikata mönster, ekoeffekt ger märklig flerstämmighet.

Så småningom allt vildare, intensivare och mycket virtuost. En trumpinne under strängarna gör klangen sprödare, asiatiskt stilla ödslig.

Johan stiger fram, det blir fler utökade speltekniker och elektroniska tillägg i mer ren ljudimprovisation.

Sjungande e-bow-toner mot torr rytm, dämpade småljud mot långa toner, rytmen flyttar runt.

Plastlinjaler får Davids gitarr att gnissla intensivt och skärande, allt snabbare går det med språng under en sjungande rymd, det är vackert, ödsligt och tryggt på samma gång.

Småpropellrars knatter mot strängar och trä, blöta fingrar i gnissel mot gitarrygg, sjungande fraser mot skrapljud.

Det går utmärkt att vila i detta – men musikerna vilar inte en sekund. De är hyperskärpta på det sätt som krävs för all framgångsrik improvisation.