Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Inför Faust: Kan man reflektera utan moral?

Faust ses som den rastlöse sökaren, symbolen för människans strävan, som säljer sin själ till djävulen för att nå kunskap. I dag skriver Lasse Ekstrand utifrån Klaus Manns bok "Mefisto", Gustaf Gründgens, moralen och "krypandets estetik". Detta är den tredje artikeln i en serie med anledning av Folkteaterns Faust i Gasklockan med premiär fredagen den 6 mars.

INFÖR FAUST

En gång i Potsdam noterade jag i förbigående en teaterbyggnad som bar namnet Hans Otto Theater. Jag hade inte en aning om vem denne Hans Otto var. Långt senare förstod jag att han varit kollega och nära vän med Gustaf Gründgens, skådespelaren och regissören som övergav sina radikala värderingar och gjorde framgångsrik karriär i Tredje Riket. Medan kommunisten Hans Otto misshandlades till döds av samma krafter som Gründgens utnämndes till teaterchef av.

Klaus Manns bok Mefisto var länge förbjuden att ges ut i Tyskland. Bokens huvudperson – inget vackert porträtt av en opportunist och karriärist - hade en förlaga som lätt lät sig identifieras som just Gründgens och anhöriga bromsade därför utgivningen. Till slut kom dock boken ut och filmatiserades så småningom av István Szabó med Klaus Maria Brandauer fullkomligt lysande i huvudrollen.

En Gründgens som är flammande röd och vänster i sin ungdom men sedan frestas göra karriär i det borgerliga samhället, förmår inte stå emot sirenernas fala sång. Liksom malen dras mot ljuset, dras han mot Makten, i detta fall nationalsocialisterna.

I närheten av Makten erbjuds inte många roller att spela. Gründgens dras in i ett smutsigt skådespel, även om han försöker intala och lura sig själv att han gör något helt annat. Han blir knähund och nyttig idiot, en medlöpare som kan användas av samma nazister som hånfullt undslapp sig: - En riktig tysk är ingen intellektuell.

Gründgens, för övrigt några år gift med Klaus syster Erika och vän med den förre, kryper ömkligt för Hermann Göring. Fetknoppen förnedrar, ja – leker iskallt med honom. Bara för sitt eget nöjes skull och för att se hur långt han kan gå med den ryggradslöse. Och det är långt. Medan Gründgens bara blir allt ömkligare och självförminskande. Kryperiets estetik, som vännen Dan-Axel Hällström vid Folkteatern häromdagen kallade det när vi drack kaffe på Epi och som vanligt talade öppenhjärtigt om våra livsprojekt. Om ansvar och att ta ställning. Mod och rädsla.

Osökt går min tanke till mina en gång så röda generationskamrater. Sextioåttorna som gjort avbön, vissa till och med klätt sig i säck och aska. Och gjort karriärer inom medier och privatföretag. Söker alltid någon mer eller mindre billig ursäkt för att rättfärdiga sitt handlande, när de pressas eller frågas om sitt förflutna. En sådan som Göran Skytte gör mig därvidlag direkt illamående. Sätter han en ära i sin egen skam, som min salig mor skulle ha undrat.

Hur lyckas dessa klättrare och svikare undvika att möta sig själva? Ställa sig själva till svars, möta sin egen spegelbild? Sextioå kläd det i ord för att rättfärio själva? St'företag. Men lyckas alltid hitta någon ursäkt eller kläd det i ord för att rättfäråttorna är ju kända för att vara intelligenta, skarpa intellektuella. Inte som den där grå byråkraten Eichmann, om vilken Hannah Arendt sa att hans problem var att han inte kunde tänka.

Ingår inte alltid en moralisk komponent i reflekterandet? Kan man reflektera utan moral? Kan man leva som tänkande människa, samtidigt förmå skjuta upp eller blockera moralens intåg? När jag läser mina egna frågor, låter det som kom de från ett barn. Naiva och till synes oskuldsfulla. Kanske mest förtvivlade. Eller hycklande, ethy vem är jag att ställa sådana frågor till någon annan än mig själv?

Knähundarna finns även i min vardag. De gör organisationskarriär och hittar på mer eller mindre genomskinliga ursäkter inför sig själva och andra varför de gör det, försöker få det att låta bra och övertygande. Mig undviker de nogsamt i korridorerna, jag påminner dem väl om något, kanske blir det en smula obehagligt att konfronteras med mig, bråkstaken och sanningssägaren. Kanske tänker de tyst loser om mig, mannen som saknar inflytande och betydelse. För att bli kvitt mig.

Men hur bär de sig åt för att undvika sig själva?

I vargtimman, när försvaret är som lägst och sämst.

Och ulvarna tjuter.

Jag lär aldrig få veta.

Lasse Ekstrand

Läs våra andra artiklar om Faust:

Skottes ska bjuda på skrönornas Faust

Moto Boy gör musiken till Faust

Faust i Grekland