Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ingela kommer när bonden tar semester

Ingela sköter om djuren på tre gårdar när bönderna tar semester.
Hon är en så kallad avbytare.
– Men gårdsägarna brukar inte vara borta länge, en vecka bara, säger hon.

Annons

I morse var Ingela Diesendahl-Wahlman och utfodrade 30 kor på en bondgård i Hedesunda. Klockan är strax efter tre på eftermiddagen när hon återvänder dit.

Det första hon gör när hon kommer fram är att byta om till overall och stövlar.

– Jag har egna kläder på varje gård. Lantbrukarna håller med dem, säger hon.

Nu har hon bytt om och sköljer en tank som rymmer flera tusen liter mjölk.

Sedan värmer hon den mjölk som gårdens kalvar ska ha. Mjölken kommer direkt från korna och har en fetthalt på cirka 4,5 procent.

Medan mjölken värms sopar hon av rännan i golvet som korna idisslar höet ifrån.

Hon kliver därefter in till dem och mockar ner avföringen i de glipor som finns mellan golvplankorna.

– Nuförtiden är det lättarbetat. När jag började fick man köra ut gödseln i skottkärror, säger hon.

Det här var 1980. Då hade hon klarat av den tvååriga lantbruksskolan och efteråt gått en särskild avbytarkurs.

I dag jobbar Ingela mellan 12 och 15 dagar varje månad och kan sköta alla typer av tamdjur i Sverige.

Hon hjälper inte till bara under semestern utan också resten av året när bonden behöver avlastning.

Två av gårdarna hon jobbar på ligger i Hedesunda och den tredje i Valbo. På en av gårdarna finns förutom kor även kastrerade tjurar, så kallade stutar.

– Jag valde yrket därför att jag är djurintresserad. Först skötte jag hästar, sen blev det fler djur, säger hon.

Hela tiden skvalar det högt och stänker oroväckande långt när korna urinerar. Ingela går och hämtar in de djur som är på bete ute i hagen.

Nu när mjölken är uppvärmd häller hon den i en röd dunk med en plastspene som kalvarna dricker ur.

– Sex liter varje dygn ska de ha, tre på morgonen och tre på eftermiddagen.

Många är väl de som åkt på vägarna i landet och undrat vad de vita emballagen på fälten innehåller.

Svaret är ett hö som kallas hösilage.

I ladan intill drar hon av emballaget och hissar den jättelika, hårt packade höbalen med en lyftanordning.

Balen drar hon sedan genom lagården i en räls i taket medan hon då och då rycker loss hö till korna.

– Höet ska ligga vakuumförpackat i emballaget. Men ibland kommer fåglarna och hackar hål i plasten. Då ruttnar höet, säger hon.

Kraftfodret får korna automatiskt genom en fiffig konstruktion. Varje ko har en unik kod på ett halsband och när kon sticker in huvudet i en automat läses koden av och ger djuret exakt den mängd foder som behövs.

– En tekniker kommer hit och ställer in automaten. De kor som ger mest mjölk får också mest foder.

Nu är det dags att mjölka kossorna.

Ingela öppnar en grind som leder till två gångar med tre bås på varje sida. Korna går in i gångarna och ställer sig i varsitt bås.

Hon stiger ner i sänkan mellan båsen och fäster enkelt mjölkmaskinernas spenkoppar vid kornas juver.

Mellan sex och sju minuter tar det att mjölka varje djur.

– Bara om kon har klumpar mjölkar jag för hand. I dag är det svårare att handmjölka eftersom korna avlas fram för att mjölkas med maskiner.

När hon mjölkat alla 30 kor är hon klar och kan åka hem till sin egen gård i Valbo.

”Men gårdsägarna brukar inte vara borta länge, en vecka bara.”

”Höet ska ligga vakuumförpackat i emballaget. Men ibland kommer fåglarna och hackar hål i plasten. Då ruttnar höet.”

”I dag är det svårare att handmjölka eftersom korna avlas fram för att mjölkas med maskiner.”