Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ingen kioskvältare kanske...

Annons

Dags för Dagermanpriset ute i Älvkarleby igen.
Kanske en Nobelpristagare?
Vi är ju lite bortskämda sen flera år tillbaka. Mest i fjol när Dagermans egen pristagare, utsedd förra våren, den internationellt lika erkände som kände författaren Jean-Marie Gustave le Clézio gick och fick Nobelpriset samma år.
Och dessutom kom till Älvkarleby, och Gävle där han bodde på CH redan ett par månader innan han fick ta emot priset i Stockholms Stadshus. Då var Le Clézio högvilt men vi här i Gävle knep honom på vår lokala svenska mark före världspressen.
Sån tur har man sällan. En saga som inte upprepas.
Ändå hade ju Elfriede Jelinek på våren 2004 fått Stig Dagermanpriset för att sen till hösten tilldelas Nobelpriset. Fast hon kom förstås inte till någon av utdelningarna. Lite skygg som hon är. Kontakt har hon för övrigt fortfarande med Dagermansällskapets Bengt Söderhäll. De brevväxlar.
Men nu är det alltså fråga om 2009 år Dagermanpris som stilenligt enligt traditionen (som bröts av Le Clézio i fjol – som tur var!) ska delas ut på pingstaftonen den 30 maj på Laxön.
Och nej, det blev ingen kioskvältare i år. Men det blev en säkert mycket förtjänt pristagare. Birgitta Wallin, som översättare känd för de insatta. Som redaktör för den viktiga, ja jag skulle vilja säga prestigefyllda tidskriften Karavan, borde hon vara känd av flera.
Men tidskriften tvingas hanka sig fram; vet egentligen inte från nummer till nummer, eller säg från år till år, hur framtiden ser ut.
I tidskriftens huvud står det under titeln: ”Litterär tidskrift på resa mellan kulturer”. För att citera Dagermansällskapets utskick har Karavan sedan starten 1992 ”skänkt oss litteratur från Afrika, Asien Latinamerika som är i färd med att förändra vår syn på världslitteraturen”.
Fyra gånger om året kommer Karavan ut. Från att tidigare ha varit lite ”torr” – nej, inte i innehåll men i trycket med de svart-vita bilderna – har den från och med det senaste numret som har Istanbul som tema piffat upp layouten. Det är dessutom Karavans mest omfångsrika nummer hittills. Det läser jag i den spänstiga ingångskrönikan, författad av redaktören själv, Birgitta Wallin. Hon skriver personligt och engagerat om den turkiska litteraturen och verkar kunna sina saker.
Karavan har i sin nya utstyrsel blivit fräschare, mer glansig, kanske inte mer lättläst men mer läsvänlig. Rubriker och citat har lyfts upp i rött och blått. Eleganta porträtt och bilder i färg.
I det nya numret kan vi läsa om ”En berättare vid Bosporen”. Det är en intervju, lite av hemma hos, med Yasar Kemal (1997 år Stig Dagermanpristagare). Och ”Turkiets litterära revolution – från osmansk hovpoesi till byromaner och postmodernism” låter spännande.
Och så får vi läsa en essä av Orhan Pamuk, som börjar så här: ”Jag är romanförfattare”. Kul början av en för dagen vorden essäist. Pamuk blev ju Nobelpristagare häromåret. Kanske dags för ett Dagermanpris endera året?
Ja, ska gärna erkänna att jag inte följt Karavan som jag borde. I stället har jag lagt kulturredaktionens exemplar i Bengt Söderhälls hög av böcker, den han regelbundet hämtar. Men när jag tänker, ja även säger ”aha”, påpekar Bengt genast att han också prenumererar själv och alltså har tillgång till två exemplar.
Och kopplingen mellan det mångkulturella och Dagermanpriset har en stabil tradition. Det påpekar både Bengt och Dagermanprisjuryns Jan Bendrik. Det är bara att nämna pristagare (utom Kemal) som Ahmafd Shamloo 1999 och Lasse Berg, översättare och reporter i främmande länder, som fick priset 2007.
Och så ser Bengt, kanske inte alldeles glasklart, en koppling mellan årets pristagare och fjolårets Le Clézio som ju med sina resor världen runt uppträder med den äran på den globala arenan.
Jag är inte mannen att redogöra för hur han, Bengt, får ihop det. Men Bengt tänker mycket, och djupt, så tänkvärt är det säkert.
Skulle jag raljera en smula så kan jag förstås tycka att priset i år, efter fjolårets succé, är en smula nertonat politiskt korrekt i sin mångkulturella tappning.
Å andra sidan ger det nog status till priset att man inte försöker rida på framgångens våg utan belönar det som är värt att belönas.
För att man utan sidoblickar tycker så.
På de noterna skulle säkert Stig Dagerman ha varit med.

Fotnot:
Övriga pristagare utom de här nämnda är John Hron 1996, Det svenska folkbiblioteket 1998, Roy Andersson 2000, Elsie Johansson 2001, Gitta Sereny 2002, Lukas Moodysson 2003, Göran Palm 2005, Sigrid Kahle 2006.
Prisjuryn. Arne Ruth, ordförande, Maria-Pia Boëthius, Hilda Hellwig, René Dagerman, Jan Bendrik och Bent Söderhäll.
Till utdelningen kommer bland andra översättaren Jan Stolpe och teaterchefen Astrid Assefa.