Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ingen rolig shoppingrunda

Annons

Det verkade ju som en sådan bra idé att filmatisera en bestseller baserad på en shoppinggalen tjugonågontings liv och leverne. Dessvärre är timingen med tanke på den pågående finanskrisen tämligen usel, och det har märkts på intäkterna hemma i USA. Det hjälpte inte ens att producenten Jerry Bruckheimer insåg stundens allvar och såg till att kompletterande scener som skulle mildra tonen av konsumtionshysteri spelades in, halvfiaskot är likväl ett faktum.

Fast å andra sidan tvivlar jag på att justeringarna hjälpt för det här är sällan särskilt kul. Särskilt den gäspiga inledningen är nästan plågsamt övertydlig i sin ambition att skoja till konsekvenserna av den farsot som stavas okontrollerad shopping.

För det är ju i första hand det En shopaholics bekännelser handlar om. När vi kommer in i energiska journalisten Rebeccas liv är kreditorerna redan henne i hasorna. Lustigt nog gör hon samtidigt succé som ekonomikrönikör, men privat går det bara utför. Först med finanserna och till slut också med relationerna. Men efter mörker följer ljus, så gissa om problemen löser sig, missförstånden klaras upp och kärleken hinner blomma innan eftertexterna börjar rulla.

Dessvärre finns det inte mycket positivt att säga om det här. Överdrivna nattståndna gags och replikskiften som ytterst sällan bjuder på någon punchline präglar helheten. I det läget hjälper det inte att birollerna befolkas av ett helt koppel duktiga karaktärsskådespelare. På sin höjd kan det här betraktas som en färgglatt kompetent, men mesig urvattnad kusin till Djävulen bär Prada och Sex And The City.

Därför får man väl också ha viss förståelse för att Isla Fisher i huvudrollen spelar över allt som oftast för att rädda vad som räddas kan.