Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ingen sommar utan dans på Ön

Tidvis duggregn och småkyligt väder höll inte besökarna borta när Larz-Kristerz och Flamingokvintetten spelade på tisdagskvällen. För många besökare handlar Ön i Hedesunda också om mycket mer än bara dansband.

Annons

– Man har alla åldrar inom sig. Jag är själv 60 men när man är här lockas 20-åringen fram hos alla, säger Christina Randström Lindbom.

Kvällen på Ön i Hedesunda är en present från ett gäng arbetskamrater och har inkluderat resan dit i en Lincoln, att skåla i champagne med medlemmarna i Larz-Kristerz och så själva danskvällen förstås. Födelsedagspresenten kunde inte ha varit bättre.

–  Larz-Kristerz spelar musik som den lät när jag var ung på 70-talet, så att höra dem är som att förflytta sig tillbaka dit igen. Och sedan påminner miljön mycket om Dalarna där jag växte upp och man är ju lite lokalpatriotisk också.

Det blir fler som får träffa sina idoler. De två banden löser av varandra i 45-minutersset och när Flamingokvintetten tar över använder Larz-Kristerz hela första pausen åt att skriva autografer på t-tröjor, kepsar, idolkort och armar. Ett av de mest hängivna fansen är Kevin Åresund från Årsunda.

– Min favorit är Jätten, säger han och pekar på Peter Larsson. Precis som jag är han lastbilschaffis och det är nog därför deras musik är så bra att lyssna på när man kör.

Trond Korsmoe i Larz-Kristerz känner det nästan som att han är på hemmaplan eftersom han bodde i Bomhus i Gävle ett par år på 80-talet. Han har även spelat på Ön en gång tidigare. Med Alf Robertsson 1982.

– Jag är ju gammal vet du. Men faktum är att det bara blir roligare och roligare att spela ju äldre man blir. När man hunnit bilda familj så får man en avslappnad inställning till alltihop.

Han berättar också att Flamingokvintetten är stora idoler för medlemmarna i Larz-Kristerz. När de bildade bandet lyssnade alla på olika genrer som country, hårdrock, pop och så vidare, men alla gillade Flamingokvintetten. De första låtarna de spelade var också covers av Flamingolåtar.

För Trond Korsmoe är Ön i Hedesunda ett av landets bästa spelställen.

– Det är väldigt likt Älvdalen där vi kommer ifrån, främst på stämningen. Folk festar och har kul och du behöver inte bli betraktad som en idiot för att du hejar på någon du inte känner. Det är inte så komplicerat helt enkelt, säger han.

Fansen som vill ha autografer och ta kort bredvid bandet tillhör alla ålderskategorier. En del stannar upp lite och samlar mod några meter ifrån. Andra kastar sig nästan över musikerna.

En av de yngsta fansen är tolvårige Olle Ahlnäs som får en autograf på ett idolkort. Han är där tillsammans med sin pappa och gillar dansbandsmusik, främst Larz-Kristerz och Drifters. Än så länge lär han sig bara dansa i skolan, men han tror att han kommer dansa på Ön om några år.

Men alla är inte helt nöjda efter Larz-Kristerz signering.

– Jag tycker att de var tråkiga. Det verkade nästan som om att de hade Aspergers syndrom, säger Annika.

När det börjar mörkna är det fortfarande en jämn ström med folk som kommer genom grindarna och går mellan de två uppställda turnébussarna. Larz-Kristerz Gula med röd text och Flamingokvintettens vita med rosa text.

– Det är många som inte fattar hur stort det är med dansband, säger arrangören Roger Westblom. När Lasse Stefanz spelade här förra sommaren så slog vi Ulf Lundells konsert i Gävle i antal besökare.

Även utanför grindarna är det packat med folk. Någon kastar en flaska efter en annan på skoj. En kille kräks bakom en bil. Inte så konstigt ”eftersom han druckit hembränt hela kvällen” påpekar en tjej.

Mats Larsson ska upp och jobba dagen efter och väljer därför att inte gå in.

– Men det är ändå kul att vara här och se när folk från byn blir fulla och gör bort sig, säger han.

Roger Westblom hittar ett stort hål i stängslet som omringar festplatsen. Någon har klippt upp det med en avbitartång vilket gör att det kommer att kosta flera tusen om det ska bli riktigt lagat.

– Det är en sak att planka på ett snyggt sätt. Det säger jag inte så mycket om. Men fick jag tag på idioterna som gjort det här skulle jag driva det hur långt som helst. Det här är egentligen det enda som är tråkigt med att arrangera de här kvällarna.

Tolv på natten drar Larz-Kristerz igång sitt ”Dansbandskampenset” som består av samtliga låtar bandet spelade i höstens tv-succé. Låtar som Magnus Ugglas ”Kung i baren”, Princes ”Purple Rain” och Twisted Sisters ”We’re Not Gonna Take It” får spelningen att gå över i något som liknar en rockkonsert. De som står längst fram vid scenen och diggar är lika många som de som dansar.

– Det har blivit som det var förr i tiden igen, säger Rolf Johansson, som är roddare åt Flamingokvintetten, lyckligt. Dansbandskampen har förändrat allt. Nu är töntstämpeln borta och ungdomarna behöver inte skämmas över att de gillar det och vågar komma hit igen. Det är fantastiskt vilket genomslag TV har.

Enligt Camilla Gustafsson från Tärnsjö, som är 18 år, har dock Ön i Hedesunda alltid varit en samlingsplats. För ungdomarna i Tärnsjö och de omkringliggande byarna är det nästan obligatoriskt att åka dit på sommaren.

– Ingen lyssnar egentligen på dansband, men här är det rätt, säger hon. Det går inte att hitta samma stämning någon annanstans. Det är lite som en festival, fast med dansband.

Strax efter två på natten har det glesnat något på och runt dansbanan. Larz-Kristerz uppmanar alla att bjuda upp någon som de ”tror att de tycker om” och avslutar med en lugn låt. Ungefär hälften av dem som är kvar dansar, andra står och gungar med vid sidan av.

– Om man inte åker till Ön i Hedesunda så är det ingen riktig sommar, säger Christina Öhlander på kvart-över- två-bussen tillbaka till Gävle.