Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ingenting annat än ett praktverk!

När jag skriver det här var det en vecka sedan en glädjestrålande Göran Severin, ordförande i Gästriklands kulturhistoriska förening besökte kulturredaktionen.

Mäkta stolt – och det verkligen med rätta – överlämnade han föreningens årsbok för 2010. Således boken om Manne Östlund. Konstnären, konsthantverkaren, museimannen, hembygdsforskaren från Valbo.

Boken har den här veckan ockuperat mig på ett skönt och lustfyllt sätt. Att släppa den har varit omöjligt. Sent om nätterna har jag somnat över den. För att tidigt om morgnarna åter kasta mig över den ivrig av längtan att läsa mer, lära mig mer.

Och – inte minst det – njuta av de vackra bilderna som i ett slösande överflöd breder ut sig över sidorna.

Det här är ingenting annat än ett praktverk, mina damer och herrar. Det känns som om det när det gäller vår lokala litteratur, länge, länge kommer att vara oöverträffat. Och då både som konstnärmonografi och kulturhistoriskt verk

Nog kände jag till att valbyggaren Lars-Erik Wretblad sedan länge var sysselsatt med en bok om Manne Östlund. Han har under årens lopp undfägnat mig med fängslande, ibland något upprörda, någon gång uppgivna, rapporter om hur arbetet fortskridit.

Så nog anade jag något stort. Men aldrig hade jag i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att resultatet skulle bli det arbete vi nu får ta del av.

Lars-Erik Wretblad är en envis forskare; och noggrann.

Han lämnar inget åt slumpen. Han tycks ha dammsugit Gästrikland, Hälsingland, stora delar av Uppland och också Stockholm för att hitta spår efter Manne Östlund.

Och nog har han gjort fynd.

Han dyker ner i barndomen. Berättar om åren på Söder i Gävle, sen om gården Jons i Västbyggeby. Han berättar om konstnären och hans olika stilar och visar massor av bilder, ibland rent bedövande vackra.

Vi får träffa museimannen som hjälpte till med Hälsinglands museum i Hudiskvall, med Nordiska museet i Stockholm. Och inte minst på Gävle museum där dåvarande chefen Philibert Humbla gav honom uppdrag som något slags anställd i samband med museets tillkomst 1940.

Här är hembygdsforskaren som gräver fram gamla målningar och tapeter och dekorerar interiörer. Här är mannen med de många offentliga konstuppdragen.

Lars-Erik Wretblad dokumenterar hans liv in i minsta detalj. Men inte bara det, han sätter in det i ett tidsammanhang; berättar om vad som hände i världen vid de olika skedena i Manne Östlunds liv.

Han ger oss fotnötter där vi får reda på mer om de personer som omnämns. Han berättar om motiv och bakgrunder i Östlunds konst. Och alla uppgifter blir belagda i utförliga källhänvisningar. Det gör att man inte behöver sväva i tvivelsmål om att de fakta som serveras håller.

Det är man inte alltid van vid. Så det är i sanning imponerande!

När jag läser boken märker jag hur lite jag visste om Manne Östlunds liv och gärning.

Han föddes 1904 i Österfärnebo och flyttade sen till Gävle där han bodde på Söder (faktiskt upptäcker jag i mina kvarter) Han gick på Söderskolan.

Senare som vuxen kunde han skaffa sig gården Jons i Västbyggeby. Det måste ha varit den perfekta boplatsen för denne hembygdskännare.

Det som slår mig och gör mig så förundrad är hur han kunde hinna med så mycket. Död i maj 1957 blev han bara 53 år gammal. Han tycks ha målat oupphörligt.

Han utsmyckade kommunalhus i Valbo. Årsunda, Bollnäs och allt vad det var. Banker och hotell som Baltic och CH:s bodega i Gävle och stadshotellet i Sandviken. Plus mycket annat.

Som konsthantverkare ser han ut att ha arbetat i varje genre och i varje material. Det var glas eller textil, han hjälpte Duro med tapetmönster. Han gjorde mosaiker.

Sådana bland annat på Systembolaget på Norra Skeppargatan i Gävle. Han fixade interiörer till en hel rad NTO-lokaler i våra trakter. Till det museijobben.

Hela tiden verksam. Antagligen måste han för ekonomins skull.

Men hur hann han egentligen?

I tidiga år kunde han vara oklar över vad han ville göra. Som ung hade hans håg stått till teatern. Eller så kunde han tänka sig att ägna sig åt musiken och bli tonsättare.

Men nog märker jag snart av det rika bildmaterialet att det var till konstnär han var ämnad. Det är här han visar lejonklon. Han började redan som tonåring att teckna till Dagens Nyheters barnbilaga. En syssla han utförde varje vecka i fem års tid.

Sen blev det utställningar i Gävle (i Stadshuset) på tjugotalet, redan då han var i tjugoårsåldern. Han hade en graciös, spänstig linje, lite släkt med Einar Nerman. När jag ser akvarellerna tänker jag på den samtida Einar Jolin. Ett slags dekorativ elegans, påtagligt mondän och modern.

Han har en surrealistisk period Inspirerad av GAN och Halmstadsgruppen. Nu är han mycket spännande, ytterst fantasifull med mörka stråk i motiv och utförande.

För det monumentalt dekorativa tycks han livet igenom ha sinne. Så inte undra på att man ville ge honom uppdrag.

Konstnärkollegan Nils Söderberg berättar i vackra ord efter hans död att Manne Östlund blev alltmer inåtvänd, kanske grubblande. Vännen Philibert Humblas alltför tidiga död 1952 hade tagit honom hårt. Själv blev han inte ens så gammal.

När jag skriver detta tittar jag mot fönsternischen. Där står en relief av Manne Östlund, ”Vid Grates gudinna”, utförd 1956 i gjutjärn från Skoglund & Olsson. Själva gudinnan ser vi inte. Bara betraktare som hånfullt ler. Utom ett litet barn och en katt.

Reliefen är ett tack till Gefle Dagblad från Manne Östlund för att han fick vårt kulturpris 1956, året innan han dör.