Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ingenting som vi inte har sett förut

Jag borde ha anat oråd när pressmaterialet innehöll ordet ”halsbrytande” två gånger. Särskilt när det dök upp i samband med ”fartfylld” och ”cool” - och väldigt många utropstecken.

”Streetdance” är en av säg tusen filmer om finkultur som möter fulkultur. I det här fallet är det föga överraskande streetdance som möter balett. Alltså – enligt filmmakarna – tuffa, gatusmarta Londonkids med attityd och keps som möter snobbiga unga vuxna med trikåer och förmögna föräldrar.

Ni kan storyn. Kulturkrock uppstår, det blir lite tjafs, det blir lite tårar, sedan blir alla vänner och kommer på att de kan samarbeta, det blir lite hångel och kärlek över gränserna och sedan vinner de tävlingen – för det kommer alltid en tävling.

Det finns ingenting här som vi inte har sett förut. Men här är skådespeleriet sämre (Nej, inte ens Charlotte Rampling är bra), karaktärerna skrattretande stereotypa (allvarligt, kan balettdansare inte röra på sig på något annat sätt än som stroppiga svanar? Lever alla hiphopare på KFC? Och är alla poliser och väktare Bill och Bull?), och de omotiverade scenerna där huvudkaraktären Carly rör sig förföriskt och rufsar runt i sitt utsläppta hår fånigt många.

Men de dansar bra, det gör de. Och det är rätt fartfyllt, coolt och halsbrytande att se dansscenerna i 3D.