Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Inget publikfrieri

Det är roligt att en film som vann pris på Sundancefestivalen når en större publik. Annars är det mest besökare på filmfestivaler som får se de mästerverk som kommer därifrån. Filmer som är gjorda av unga okända filmare och som har en historia att berätta. Debra Granik berättar historien om en flicka i Ozarks, en bergsplatå i mellersta USA där alla är fattiga och alla försöker överleva de sätt som finns.

Ree Dolly är 17 år och tar hand om sina två syskon eftersom mamman lever i sin egen värld och måste tas omhand. Pappan är på flykt från ett fängelsestraff för att ha kokat metamfetamin. En dag kommer sheriffen för att berätta att om inte pappan infinner sig till rätten kommer man att utmäta huset. Ree Dolly har svårt att skaffa mat till syskonen men om myndigheterna tar huset kommer hon inte att kunna ta hand om sina syskon, de kommer att tas ifrån henne. Hon måste hitta sin pappa, död eller levande. Hon börjar hos pappans bror, Teardrop, som också tillverkar och missbrukar narkotika. Han är bara början på en helvetesvandring i en trakt av hat och misstro, av klaner och blodsfejder.

Ree Dolly fortsätter leta efter fadern trots alla svårigheter och risk för livet för hon har inget annat val. Hennes oförtröttliga vandring har klassiska proportioner. Hon går för livet och kärleken och hon kan inte ge upp. Då finns bara döden kvar. Jennifer Lawrence som Ree Dolly är tillknäppt och visar inre styrka i sitt spel och hon spelar också i Jodie Fosters nya film. Hennes styrka påminner också om Fosters. John Hawkes som Teardrop visar hat och våld i blick och kroppshållning som är mer skrämmande än våldet självt.

Det är en stark film och till slut en hoppfull film utan publikfriande tilltag.

Christina Hygge